livets sista sekund
Det är så konstigt det som hänt. Första dagen fattade jag inte förrän på kvällen. Nu fattar jag typ ingenting längre. Har väl haft annat för mig helt enkelt. Kanske är bra. Mådde ju så himla dåligt ett tag där.
Men som vi alla tänkt så var det så fint att Jennifer iallafall fick dö för det hon levde för.
Hon levde för det hon dog för och så dog hon för det hon levde för.
Vila i frid kära klasskamrat. Och förlåt för allt.
Men som vi alla tänkt så var det så fint att Jennifer iallafall fick dö för det hon levde för.
Hon levde för det hon dog för och så dog hon för det hon levde för.
Vila i frid kära klasskamrat. Och förlåt för allt.
gothenburg
tjaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
nu kom jag precis hem från Göteborg. JA Göteborg! Vi tog en spontan-roadtrip dit, det var skitfett. Vi och främst Jonte hade ju några ärenden där så vi åkte med honom ner i hans bil dirr efter skolan typ. Vi sov på Clarion Hotel, som tog typ 2 timmar att hitta för oss..? Så går det ju när Sandra och Jonte har hand om kartarbetet... Men det var jättemysigt och Göteborg var inte direkt som jag minns det. Folk överallt och alla verkade vara ute på gatan och supa och festa? Men inget fel i det kanske.
Imorse uträttade vi våra ärenden och nu kom vi hem precis som sagt. Det var skönt att komma bort från Stockholm.
Ikväll skulle vi ju egentligen på fest i Aspudden men nu blev det inte så. Jag åker till Sandraaaaaaaaa nu. Sover där, tänker inte sova hemma själv, är ingen hemma och jag är mörkrädd.
Natt.
why not me?
Vad har jag gjort egentligen för att förtjäna att få leva? Varför förtjänade inte du det. Nej, det var fan inte ödet. Jag tror inte en sekund på fucking ödet, det är en jävla bortförklaring. Ooh, vuxna jävlar. Ni fattar inte.
Varesig man vill det eller inte så går livet vidare. Så jag och Sandra bestämde nyss att vi drar till Göteborg med Jonte en snabbis imorgon för att fixa lite saker.
TTYS
Varesig man vill det eller inte så går livet vidare. Så jag och Sandra bestämde nyss att vi drar till Göteborg med Jonte en snabbis imorgon för att fixa lite saker.
TTYS
sandra the superwoman
Efter dagens riktigt stora trauma blev man till en början riktigt chockad. Speciellt jag. Eftersom att jag inte var i skolan och Sandra fick ringa dit mig och hon sa inte vad som hade hänt, bara att jag skulle komma så fort jag bara kunde. På tåget satt jag och tänkte på allt som kanske hänt? När jag kom fram fick jag veta.
Började egentligen gråta av den pressade stämningen som var i klassrummet imorse när jag kom, har väldigt nära till tårar, men förstod dock inte att det som hänt hade hänt. Det var liksom inte det jag tänkte på. Fattade inte vad som hänt förrän för kanske 1 timme sedan.
Rusade till toan typ nyss och trodde jag skulle spy och allt kollapsade, allt snurrade i huvudet och jag mådde riktigt dåligt. Så ringer telefonen. Jag visste att det var Sandra. Bara visste det. Såfort hon började prata så bara försvann allt och helt plötsligt stog jag upp och skrattade och blev glad. Nu är allt typ bra igen...
Dendär Sandra asså... Vilka förmågor. Hör mamma i bakgrunden från köket säga till pappa "lyssna... hennes vänner är så viktiga för henne".
Rest in peace classmate. <3
Började egentligen gråta av den pressade stämningen som var i klassrummet imorse när jag kom, har väldigt nära till tårar, men förstod dock inte att det som hänt hade hänt. Det var liksom inte det jag tänkte på. Fattade inte vad som hänt förrän för kanske 1 timme sedan.
Rusade till toan typ nyss och trodde jag skulle spy och allt kollapsade, allt snurrade i huvudet och jag mådde riktigt dåligt. Så ringer telefonen. Jag visste att det var Sandra. Bara visste det. Såfort hon började prata så bara försvann allt och helt plötsligt stog jag upp och skrattade och blev glad. Nu är allt typ bra igen...
Dendär Sandra asså... Vilka förmågor. Hör mamma i bakgrunden från köket säga till pappa "lyssna... hennes vänner är så viktiga för henne".
Rest in peace classmate. <3
boka en till resa, jatack
Alla älskar Playa del Inglés. Varför ska alla dit nu? Alla utom vi. Fuckoff vi åker tillbaka i Januari ELLERHUR SANDRA!?
Berättade jag förresten att Scweizarna vi träffade där nere ska komma till Stockholm över nyår? Haha, klockrena människor. Följer efter... hahahaha fett söta.
if I was a rich girl
Om jag vann på lotto typ flera miljoner, vad var det första jag skulle göra?
Dra på ett x antal lyxresor och ta med mina vänner! 
Haha Sandra hjärtat.
GALET
Det här är nog det sjukaste som hänt hittills...
... Fick precis inse (rel. till föregåående inlägg) att, antingen så ser man aldrig varan mer i hela sitt liv! Eller så gör man något åt det. Som ni. Fan vad jag avgudar er. Vi träffar varandra i Playa del Ingles... och en månad senare har ni bokat en resa hit till Stockholm över nyår.
HAhahaha fan vad jag älskar dom. Herre herregud...
Måste andas asså...
... Fick precis inse (rel. till föregåående inlägg) att, antingen så ser man aldrig varan mer i hela sitt liv! Eller så gör man något åt det. Som ni. Fan vad jag avgudar er. Vi träffar varandra i Playa del Ingles... och en månad senare har ni bokat en resa hit till Stockholm över nyår.
HAhahaha fan vad jag älskar dom. Herre herregud...
Måste andas asså...
hej främling på andra sidan
Vem är du? Sammanlagt har vi konverserat i cirka en kvart. På ett annat språk. På ditt språk. Du var öppen och givmild när du var berusad och du var öppen och givmild när du var nykter. Du hade ett speciellt utseende som jag verkligen relaterade till ditt land. Det lade jag märke till första gången vi talades vid. Andra och tredje gången likaså. Fjärde gången var samtalet mer koncentrerat. Då hade du roliga tofflor och var ivrig att berätta saker. Du berättade att du bara kunde gå på gayklubbar hemma i ditt land för på "vanliga" klubbar hamnade du alltid i slagsmål och började alltid slå andra. Det är allt jag vet om dig.
Förmodligen lär jag aldrig mer träffa dig i hela mitt liv. Det är just det som gör hela den här grejen så himla fascinerande. Varför lägger man energi och intresse på en person som man ändå aldrig mer kommer att se? Varför börjar man föra kontakt via facebook i syfte att "ha kontakt" eller "lära känna varandra" eller bara "vara trevlig" när man ändå innerst inne vet att för varje dag som går, desto mer växer minnet från de dagarna ifrån och ju längre tiden går desto mindre "känner" man varandra eller ens kommer ihåg varandra. Vi pratar som om vi borde ha kontakt, eller som att vi kommer att träffas igen. I mitt undermedvetna har jag nog trott att vi kommer träffas igen. Jag har nog trott att våran resa tillbaka i Januari ska låta mig återse just alla dom vi träffat. I mitt undermedvetna alltså. Jag svarade som vanlig på dina mail och skrev som om det vore vem som helst. Men inte förrän jag verkligen tänkte på saken så insåg jag att
denhär personen bor 3-4 timmar bort med flyg, bor i ett helt annat land och talar ett annat språk, har ingen aning om vem jag är men ändå så skulle vi resa till exakt samma ort, exakt samma hotell och gå ut på exakt samma ställen och då börja prata. Och nu kommer vi aldrig mer prata igen. Bara på facebook. Du sitter på ena sidan skärmen och jag på andra. Så jävla långt bort men ändå så nära.
Det är en riktigt konstig känsla när man tänker på det.
Jag saknar det där att bara kunna prata med folk från helt andra länder och bara uppleva helt andra människor. Jag kan svenskar nu, jag kan sverige. Nya människor och paus från svenskar var precis vad vi behövde och nu är jag så gott som beroende av att prata med vad jag kallar "annat folk". Kanske är det därför jag svarar på dina mail, håller kontakten och pratar med dig trots att du är en främling.
Emelie
Förmodligen lär jag aldrig mer träffa dig i hela mitt liv. Det är just det som gör hela den här grejen så himla fascinerande. Varför lägger man energi och intresse på en person som man ändå aldrig mer kommer att se? Varför börjar man föra kontakt via facebook i syfte att "ha kontakt" eller "lära känna varandra" eller bara "vara trevlig" när man ändå innerst inne vet att för varje dag som går, desto mer växer minnet från de dagarna ifrån och ju längre tiden går desto mindre "känner" man varandra eller ens kommer ihåg varandra. Vi pratar som om vi borde ha kontakt, eller som att vi kommer att träffas igen. I mitt undermedvetna har jag nog trott att vi kommer träffas igen. Jag har nog trott att våran resa tillbaka i Januari ska låta mig återse just alla dom vi träffat. I mitt undermedvetna alltså. Jag svarade som vanlig på dina mail och skrev som om det vore vem som helst. Men inte förrän jag verkligen tänkte på saken så insåg jag att
denhär personen bor 3-4 timmar bort med flyg, bor i ett helt annat land och talar ett annat språk, har ingen aning om vem jag är men ändå så skulle vi resa till exakt samma ort, exakt samma hotell och gå ut på exakt samma ställen och då börja prata. Och nu kommer vi aldrig mer prata igen. Bara på facebook. Du sitter på ena sidan skärmen och jag på andra. Så jävla långt bort men ändå så nära.
Det är en riktigt konstig känsla när man tänker på det.
Jag saknar det där att bara kunna prata med folk från helt andra länder och bara uppleva helt andra människor. Jag kan svenskar nu, jag kan sverige. Nya människor och paus från svenskar var precis vad vi behövde och nu är jag så gott som beroende av att prata med vad jag kallar "annat folk". Kanske är det därför jag svarar på dina mail, håller kontakten och pratar med dig trots att du är en främling.
Emelie
om igår
Började med att jag, Sandra, Maggi och Maja typ skulle vara hemma hos sandra för ingen var hemma där. Men Maja skulle typ jobba eller något, minns inte. Så Maggi backa också ur. Så det blev jag och Sandra. Vi (eller jag haha) lagade god mat som vi åt snabbt som fan för att vi var så hungriga. Blev mer än mätta.
Sen kom Hanna dit och så skulle vi dra till Arias kompis Danne (?) som bor i samma ställe som jag typ. Så Aria och någon annan kille hämtade oss med bil för att jag hade inget heltidsbusskort än och så åkte vi hem till dendär killen.
Allt var typ lugnt till en början och jag och Hanna fick lite (!!) Jäger som vi drack. Drack typ 3 glas som var fulla till hälften och dessutom utspädda med cola, så det kändes inte så mycket. Sen efter ett tag så kommer Simon och hämtar oss och kör hem mig och Sandra till sig o.s.v.
Direkt när jag gått ur bilen vid mig så ringer min telefon, jag svarar inte för den ligger långt nere i väskan och jag orkar inte. Men det ringer igen direkt efter och då tänker jag äsch jag måste svara så jag tar upp telen och svarar. Personen i andra änden påstår sig "se min pojkvän stå och röka på ute på stan". Jag tänker att det är nån jävla skojare så jag tar det inte på allvar eftersom han inte ens säger sitt namn. Sen säger han att han vet vad han heter och säger hans namn och så. Sen vilken klubb han står utanför och med vilka. Det ringer en klocka i mitt huvud och trött och jävlig som jag är så börjar jag typ tro på det? Så smsar honom och frågar om han står och röker på. Han hade väl också druckit en del och fattade typ inte allvaret i det hela, fast det kan jag fatta men ändå. Han bara fortsätter snacka om att han ska ringa mig sen och grejer... Sen när jag kommer in så tänker jag att jag måste söka upp detdär numret på eniro.se och se vem fan killen var. Då hände det jäääävligt läskiga.
Samtalet fanns inte med bland mina mottagna samtal!!!! Inte heller bland uppringda eller missade. !!!! Och det var inte dolt nummer! Även de samtal som ringer från dolt står ju med i listan som dolt.
Då kände jag bara hur hela rummet snurrade några varv och jag ville bara spy. Jag kom inte ens ihåg samtalet längre lika bra. Jag satt och försökte tänka vad vi pratat om i telefonen men jag kom inte på det!! Kände mig som att jag blivit drogad verkligen. Och med tanke på de vi var hos igår så skulle det inte förvåna mig och fallet var så.
Så ja, det var nog det sjuuuukaste jag varit med om i hela mitt liv. Okej att man kan ha lite minnesluckor från fester när man duckit alkohol men inte fan går det så illa att man inbillar sig telefoonsamtal väl? Asså SJUKT bara. Tänker inte försöka ta reda på mer om detdär för det gör mig crazy.
Nu ska jag och Johanna in till stan och så får vi se sen. PUSS
Sen kom Hanna dit och så skulle vi dra till Arias kompis Danne (?) som bor i samma ställe som jag typ. Så Aria och någon annan kille hämtade oss med bil för att jag hade inget heltidsbusskort än och så åkte vi hem till dendär killen.
Allt var typ lugnt till en början och jag och Hanna fick lite (!!) Jäger som vi drack. Drack typ 3 glas som var fulla till hälften och dessutom utspädda med cola, så det kändes inte så mycket. Sen efter ett tag så kommer Simon och hämtar oss och kör hem mig och Sandra till sig o.s.v.
Direkt när jag gått ur bilen vid mig så ringer min telefon, jag svarar inte för den ligger långt nere i väskan och jag orkar inte. Men det ringer igen direkt efter och då tänker jag äsch jag måste svara så jag tar upp telen och svarar. Personen i andra änden påstår sig "se min pojkvän stå och röka på ute på stan". Jag tänker att det är nån jävla skojare så jag tar det inte på allvar eftersom han inte ens säger sitt namn. Sen säger han att han vet vad han heter och säger hans namn och så. Sen vilken klubb han står utanför och med vilka. Det ringer en klocka i mitt huvud och trött och jävlig som jag är så börjar jag typ tro på det? Så smsar honom och frågar om han står och röker på. Han hade väl också druckit en del och fattade typ inte allvaret i det hela, fast det kan jag fatta men ändå. Han bara fortsätter snacka om att han ska ringa mig sen och grejer... Sen när jag kommer in så tänker jag att jag måste söka upp detdär numret på eniro.se och se vem fan killen var. Då hände det jäääävligt läskiga.
Samtalet fanns inte med bland mina mottagna samtal!!!! Inte heller bland uppringda eller missade. !!!! Och det var inte dolt nummer! Även de samtal som ringer från dolt står ju med i listan som dolt.
Då kände jag bara hur hela rummet snurrade några varv och jag ville bara spy. Jag kom inte ens ihåg samtalet längre lika bra. Jag satt och försökte tänka vad vi pratat om i telefonen men jag kom inte på det!! Kände mig som att jag blivit drogad verkligen. Och med tanke på de vi var hos igår så skulle det inte förvåna mig och fallet var så.
Så ja, det var nog det sjuuuukaste jag varit med om i hela mitt liv. Okej att man kan ha lite minnesluckor från fester när man duckit alkohol men inte fan går det så illa att man inbillar sig telefoonsamtal väl? Asså SJUKT bara. Tänker inte försöka ta reda på mer om detdär för det gör mig crazy.
Nu ska jag och Johanna in till stan och så får vi se sen. PUSS
fräsch tjej
Två skumma händelser idag
TVÅ ganska skumma människor har jag stött på idag, måste bara dela med mig!
Först när jag sitter på tåget själv till skolan (för jag råkade ta ett för tidigt tåg så sandra och maggi åkte inte samma). Så sitter en gubbe (typ 50år) i ett annat säte på andra sidan av gången. Jag pratar med Sandra i telefonen och jag har min ena fot lite lutat mot sätet. Han viftar med sina händer och jag ser det i ögonvrån och kollar dit, då sitter han och pekar på min fot och vill att jag ska ta ner den. Snäll och gullig som jag är så tar jag snällt ner den. Sen när jag lagt på säger han, ursäkta, jag menade inte att vara otrevlig men man blir så lortig, det blir ju smutsigt. Jag ba okej det är lungt. Tänkte, schysst person. Man blir ju så jävla trött på alla pms-sur-menskärringar och gubbar som alltid ska vara otrevliga. Men så fortsätter han... Han ba är det säkert att det är okej då? man blir ju så skitig bara. Jag svarar MM för att markera att nu fan räcker det. Han fattar vinken (trodde jag) och sitter tyst i typ fem minuter.
Men sen
Han: VAD BRUN DU ÄR FÖRRESTEN!!
Jag: Jaha, tacktack.
Han: Har du varit utomlands eller?
Jag: Joo, jag har ju det...
Han: Jag tänkte väl det!
Jag bestämmer mig för att gå av på nästa station och vänta på sandras och maggis tåg för att jag vägrar spendera flera sekunder i hans närhet... Såååå jag reser mig upp för att gå när han säger "Ta hand om dig nu!" Jag svara "okej desamma då".
SJUK KILLE tänkte jag hela tiden, men kom på nu att han faktiskt bara försökte vara trevlig och han var ju faktiskt bara trevlig och snäll. Han ville nog verkligen inte verka otrevlig för att han sa till mig..
Aja, nästa sak är ännu konstigare...
Jag och Sandra står inne på 7-eleven och står i en kö. Framför oss står en kille som vänder och går ut ur kön så vi går fram. Då kommer han typ 1 min senare bakom mig och knackar mig på ryggen och säger ursäkta? Jag ba jaa? och så tror jag att jag hoppade till lite för jag var inte beredd på det.
Han: OJ skrämde jag dig eller?
Jag: Neeedå
Han: Är det säkert? FÖr det såg ut som att du hoppade till lite. (jävla skojare... tänkte ja)
Jag: Lungt.
Han: Okej men skulle jag kunna få bjuda dig på fika någon dag?
Jag: Det beror på näär.......
Han: När som helst, jag kan ta ditt nummer och du mitt så kan vi höras av!
Jaag tvekade först men jag orkar inte göra stel stämning och sånt så jag tänkte att jag kan ju alltid ge mitt nummer och sen kan jag ju bara skita i att svara.
Jag: Okej, *rabblar upp mitt nummer*
Han: Okej tack jag hör av mig! Nima förresten
Jag: Emelie
Sen smsar han att HAN ÄR 29 ÅR!!!! Fyfan han är ju nästan 30!?
Vilken jävla pajas asså
Först när jag sitter på tåget själv till skolan (för jag råkade ta ett för tidigt tåg så sandra och maggi åkte inte samma). Så sitter en gubbe (typ 50år) i ett annat säte på andra sidan av gången. Jag pratar med Sandra i telefonen och jag har min ena fot lite lutat mot sätet. Han viftar med sina händer och jag ser det i ögonvrån och kollar dit, då sitter han och pekar på min fot och vill att jag ska ta ner den. Snäll och gullig som jag är så tar jag snällt ner den. Sen när jag lagt på säger han, ursäkta, jag menade inte att vara otrevlig men man blir så lortig, det blir ju smutsigt. Jag ba okej det är lungt. Tänkte, schysst person. Man blir ju så jävla trött på alla pms-sur-menskärringar och gubbar som alltid ska vara otrevliga. Men så fortsätter han... Han ba är det säkert att det är okej då? man blir ju så skitig bara. Jag svarar MM för att markera att nu fan räcker det. Han fattar vinken (trodde jag) och sitter tyst i typ fem minuter.
Men sen
Han: VAD BRUN DU ÄR FÖRRESTEN!!
Jag: Jaha, tacktack.
Han: Har du varit utomlands eller?
Jag: Joo, jag har ju det...
Han: Jag tänkte väl det!
Jag bestämmer mig för att gå av på nästa station och vänta på sandras och maggis tåg för att jag vägrar spendera flera sekunder i hans närhet... Såååå jag reser mig upp för att gå när han säger "Ta hand om dig nu!" Jag svara "okej desamma då".
SJUK KILLE tänkte jag hela tiden, men kom på nu att han faktiskt bara försökte vara trevlig och han var ju faktiskt bara trevlig och snäll. Han ville nog verkligen inte verka otrevlig för att han sa till mig..
Aja, nästa sak är ännu konstigare...
Jag och Sandra står inne på 7-eleven och står i en kö. Framför oss står en kille som vänder och går ut ur kön så vi går fram. Då kommer han typ 1 min senare bakom mig och knackar mig på ryggen och säger ursäkta? Jag ba jaa? och så tror jag att jag hoppade till lite för jag var inte beredd på det.
Han: OJ skrämde jag dig eller?
Jag: Neeedå
Han: Är det säkert? FÖr det såg ut som att du hoppade till lite. (jävla skojare... tänkte ja)
Jag: Lungt.
Han: Okej men skulle jag kunna få bjuda dig på fika någon dag?
Jag: Det beror på näär.......
Han: När som helst, jag kan ta ditt nummer och du mitt så kan vi höras av!
Jaag tvekade först men jag orkar inte göra stel stämning och sånt så jag tänkte att jag kan ju alltid ge mitt nummer och sen kan jag ju bara skita i att svara.
Jag: Okej, *rabblar upp mitt nummer*
Han: Okej tack jag hör av mig! Nima förresten
Jag: Emelie
Sen smsar han att HAN ÄR 29 ÅR!!!! Fyfan han är ju nästan 30!?
Vilken jävla pajas asså
emelie genom tvåan
Nu har det tredje och sista året på gymnasiet verkligen tagit fart och jag bara känner hur jag verkligen borde tagga till och ge allt jag har nu på slutspurten.. Men guuuuud vad jag inte orkar. Det är just nu jag har som minst energi.
När jag kollar igenom mitt fotoalbum på alla webcam bilder så är det bara bilder från typ början av tvåan och tills innan sommarlovet. Kanske kan man se hut förändringen gått liksom..?
Såååja puuh.. Skratta inte! Alla bilder förutom den sista är faktiskt tagna innan sommarlovet eller precis när det hde börjat så det var ett tag sedan. Vissa bilder är jättekonstiga haha!
Nu ska jag söka jobb...
Wish me LUCK
emp
När jag kollar igenom mitt fotoalbum på alla webcam bilder så är det bara bilder från typ början av tvåan och tills innan sommarlovet. Kanske kan man se hut förändringen gått liksom..?
Såååja puuh.. Skratta inte! Alla bilder förutom den sista är faktiskt tagna innan sommarlovet eller precis när det hde börjat så det var ett tag sedan. Vissa bilder är jättekonstiga haha!
Nu ska jag söka jobb...
Wish me LUCK
emp
godnatt
Jag har alltid tyckt att dina ögon haft en ovanligt blå färg. Som min favvoklubba, den blå. Inför de ögonen har jag sedan två år tillbaka byggt upp ett starkt förtroende.
Nu ser jag bara blå... Färglös blå. Jag känner bara en blå känsla av besvikenhet.
Vad jag önskar att jag kunde hitta tillbaka till Den blåa.
Måste bara blinka en extra gång för att verkligen försäkra mig om att det jag upplevde verkligen inträffade.
Ingen skillnad...
du
Jag tar ganska lättvindigt på det vi har. Jag ser det inte som något helt seriöst och när folk frågar så vet jag inte vad jag ska svara. Troligtvis för att andra inte heller tar "oss" seriöst. Det är inte riktigt. Därför bär jag nog på samma tro. När jag talar om det så pratar jag som om det inte alls är något märkvärdigt, som att det bara är något. Iallafall för det mesta. Men ibland... Ibland pratar jag som om vi verkligen är ett riktigt par. Som om vi hört ihop ganska länge. Då känns det riktigt bra. Jag gillar vårat sätt. Vi beter oss inte riktigt som alla andra.. sådär träffas såfort de får tillfälle och bara blir så intima att man till sist retar sig på varandra. Jag är en sådan som inte gillar att höras av för ofta och hatar när det blir toffligt. Jag gillar hur du verkligen inte slösar med fina ord och snälla saker. Låter säkert konstigt men det är precis så jag vill ha det. Jag blir äcklad när någon skriver snälla och söta saker hela tiden. Så de få gånger du faktiskt skriver något sött så fattar jag att du menar det och bara för att jag får höra det så sällan så värmer det extremt mycket.
Jag har nog inte förstått att du faktiskt har en viss betydelse. Inte förrän jag var i Spanien fick jag verkligen känna det. Det som hände där en kväll fick mig verkligen att sakna dig något enormt. Bara tänkte på dig som aldrig förr. Ringde dig, men du sov. Inte konstigt det var tidigt på morgonen. Ville bara höra din röst. Har aldrig aldrig aldrig känt så förut. Kanske fanns det en tendens att jag var lite berusad men känslan stannade ändå kvar nästkommande dagar. Sedan dess har jag känt den där känslan lite då och då. Jag älskar ditt leende och jag vill bara se det rakt framför mina ögon och inte i mitt huvud.
Just nu. Just nu i denna stund insåg jag att nog faktiskt gillar dig riktigt mycket. Mer än jag trodde. Du har en betydelse. Jag skulle nog inte bli ledsen om det tog slut för jag är inte riktigt sådan.. bara i vissa situationer, men när förhållanden tar slut blir jag inte ledsen. Men tolka inte det fel.
Ibland når jag inte heller riktigt fram till dig. Vet inte var jag har dig. På ett sätt är det skönt att inte veta allt jämt, bara låta tanka tro lite som de vill. Men ibland vill jag bara vara säker.
Ingen behöver läsa det här, jag behövde bara skriva ner det och publicera det för att få mig själv att inse...
... att nästa gång någon frågar vet jag vad jag ska svara.
Inte för att låttexten har något med situationen att göra. Det bara kändes rätt.
Jag har nog inte förstått att du faktiskt har en viss betydelse. Inte förrän jag var i Spanien fick jag verkligen känna det. Det som hände där en kväll fick mig verkligen att sakna dig något enormt. Bara tänkte på dig som aldrig förr. Ringde dig, men du sov. Inte konstigt det var tidigt på morgonen. Ville bara höra din röst. Har aldrig aldrig aldrig känt så förut. Kanske fanns det en tendens att jag var lite berusad men känslan stannade ändå kvar nästkommande dagar. Sedan dess har jag känt den där känslan lite då och då. Jag älskar ditt leende och jag vill bara se det rakt framför mina ögon och inte i mitt huvud.
Just nu. Just nu i denna stund insåg jag att nog faktiskt gillar dig riktigt mycket. Mer än jag trodde. Du har en betydelse. Jag skulle nog inte bli ledsen om det tog slut för jag är inte riktigt sådan.. bara i vissa situationer, men när förhållanden tar slut blir jag inte ledsen. Men tolka inte det fel.
Ibland når jag inte heller riktigt fram till dig. Vet inte var jag har dig. På ett sätt är det skönt att inte veta allt jämt, bara låta tanka tro lite som de vill. Men ibland vill jag bara vara säker.
Ingen behöver läsa det här, jag behövde bara skriva ner det och publicera det för att få mig själv att inse...
... att nästa gång någon frågar vet jag vad jag ska svara.
Inte för att låttexten har något med situationen att göra. Det bara kändes rätt.
inga kan spåra som vi
Sant.
Lördag
(Ungefär) det sista Sandra sa till mig igår innan vi skildes var "vi ses imorgon på 13tåget!". Så ja, jag ställde klockan på 11, gick upp halv11 och jag har skickat typ 3 sms till Sandra men hon svarar såklart inte. Lever hon? Eller sover hon? Hon ligger säkert och sover för jag råkade se att hon skickade ett sms till mig klockan 02 igår, alltså var hon uppe senare än vad hon räknat med.. Jaha sandra, nu går tåget om cirkus en halv timma. Bäst för dig att du är där!
Nu fick jag ett sms hör jag, ska kolla...
...från Gustaf; Hejhej Emelie Katt
haha........ seriöst.
Nu tänker jag ringa henne!
Blir ett senare tåg. Men blä.
Nu fick jag ett sms hör jag, ska kolla...
...från Gustaf; Hejhej Emelie Katt
haha........ seriöst.
Nu tänker jag ringa henne!
Blir ett senare tåg. Men blä.
två underbara
Det finns nog inga människor på hela jorden som betyder så mycket som mina två allra bästa vänner. Jag har vänner som jag tycker mycket om och som jag gillar att vara kring. Men ni två. Ni är de där två ljusen i vardagen som gör att man för det mesta faktiskt ser fram emot att gå till skolan.
Om någon utav er två är borta från skolan någon gång så blir liksom hela dagen alldeles grå och man bär hela tiden på känslan av att något fattas och saknas.
Den här texten kommer rakt från hjärtat.
När det än händer något jobbigt som man är ledsen över eller som tynger ner en så kan jag alltid må bättre av tanken att "jag har iallafall dom två". Det är betydelsefullt att ha en sådan tanke att tänka när man behöver den.
Vi tre har gjort så mycket tillsammans, bl.a. våran fina och galna resa. Den var ganska sjuk och galen. Men vet ni vad? Det är det som är så jävla fantastiskt och bra med er. När saker blir galet och sjukt med andra så blir det liksom lite konstigt... Men med er blir det bara kul och vi skrattar åt det. Vi skrattar tillsammans, åt varandra och med varandra. Vi kan ha roligt åt något tragiskt, sjukt äckligt och något elakt. Ni vet nog vad jag syftar på... Vi vet alltid vad vi syftar på. Vi kan varandra.
Ni har olika egenskaper som kompletterar varandra och det är därför jag älskar att vara i erat sällskap. Då mår jag som bäst. Då älskar jag livet även om det brinner runtom. Det finns inga jag skrattar så mycket med som med er. Det finns inga jag uppskattar mer än er två. Det är bara vi som kan hälla soppa med spaghetti över varandra och loska varandra i ansiktet, ha strand-gägg-sand krig, sex-on-the-beach-krig och putta varandra av stolar så att vi ramlar av och skrapar upp både det ena och det andra. Och det är bara vi som kan skrika riktigt fula och vulgära ord i små spanska barns ansikte bara för att dom inte fattar och sedan garva åt deras oförstående uttryck. Även bara vi som kan lådsas vara lebbar och stå och lådsasstrula upp varandra i ett hörn.
Vad skulle jag göra utan er? Den hemska, tragiska, förjävliga och sjukt konstiga tanken att ni skulle försvinna ur mitt liv på något vis slog mig precis. Tänk om någon av er skulle dö. Jag klarar inte av att tänka på det utan att gråta. Fyfan, jag ryser... De senaste veckorna har verkligen fått mig att inse att jag inte kan leva utan er. Nu halkar fingrarna på tangenterna för att några tårar lyckats göra knapparna hala. Haha, vad sjukt... Jag måste få bort denna hemska hemska tanke.
Byter spår...
Alla kan vara lite dumma ibland, bli osams eller bete sig konstigt. Så förlåt för allt jag gjort, borde ha gjort eller kommer att göra. Vad jag än gör, så tveka inte på eran betydelse för mig.
Har aldrig haft några vänner som betyder så mycket för mig. Jag vet att jag inte behöver nämna era namn en enda gång i hela denhär texten för jag är fullkomligt övertygad om att ni visste från rad 1 att det var just er jag menade. För mina vänner vet när de betyder något alldeles extra. De vet det bara.
Jag älskar, älskar oss 3 tillsammans.
/Emelie
kärt barn har många namn
Nu när det bara flödar med barnafödande i min släkt så snackas det extremt mycket om namn. Två av mina kusiner har bara några få månader nyfödda bebisar. En Victor och en Ida. En fransk och en norsk. Samtidigt har jag på känn att även min syster börjar inta dendär bebisfasen då vi ofta pratar om fina namn.
Idag diskuterade jag och min mamma fina namn. Mamma gillar Jenny, Fanny och Alice. Pojknamn hade hon ingen aning. Min syster gillar Olivia, Felicia och pojknamn Ted. Jag älskar Ted! Kort och snyggt.
Själv har jag fastnat för flicknamnen Tyra, Nelly, (Kelly) och Eloise. Tyra hörde jag en liten flicka som hette på Interbus-bussen mot Idre för tre år sedan. Eller egentligen var de engelska och hon hette Tyra (med engelsk uttal). Men jag började fundera och på svenska lät Tyra extra fint. Har fastnat för det namnet sedan dess.
Eloise har jag kommit på att det är fint bara för låten ni vet? Eloiiise, är vi mer än bara vänner. Så visa vad du känner... Och sen får känslorna bestämma, Eloiseeee, även vindarna kan vända, för mig är du den enda.... Osv. Kelly fick jag från den blonda tjejer i Beverly Hills 90210! Nelly hörde jag från någon film för längelänge sedan.
Vad gäller pojknamn gillar jag Edvin och John. För en minut tyckte jag att Elthon var riktigt originellt och snyggt också. Men när jag tänkte mig att några killar ropar efter en kille "Elthoon, kom nu!" så blev det bara fult..
En sak som jag säkert vet är att mina barn iallafall INTE ska ha några vanliga namn. Det ska vara namn som man tänker, oj, vilket annorlunda och fint namn hon/han hade! Om den jag får barn med absolut måste ha ett vanligt namn så kan jag bara gå med på typ Anton, Adam, Alice och Linnea... eller typ Gabrielle. Dit kan jag sträcka mig!
Min kusin Lotta & Laurents bedårande son Victor.
På sista tiden har jag blivit riktigt förälskad i barn och kan tillochmed tänka mig att ha en! SJUKT?!?! Jag måste bara fatta att det aldrig skulle gå. inte direkt så att jag funderar på att skaffa en, men skulle jag mot all förmodan bli gravid så vet jag inte längre om jag skulle ta bort det.............?
Jag är sjuk, jag vet.
Idag diskuterade jag och min mamma fina namn. Mamma gillar Jenny, Fanny och Alice. Pojknamn hade hon ingen aning. Min syster gillar Olivia, Felicia och pojknamn Ted. Jag älskar Ted! Kort och snyggt.
Själv har jag fastnat för flicknamnen Tyra, Nelly, (Kelly) och Eloise. Tyra hörde jag en liten flicka som hette på Interbus-bussen mot Idre för tre år sedan. Eller egentligen var de engelska och hon hette Tyra (med engelsk uttal). Men jag började fundera och på svenska lät Tyra extra fint. Har fastnat för det namnet sedan dess.
Eloise har jag kommit på att det är fint bara för låten ni vet? Eloiiise, är vi mer än bara vänner. Så visa vad du känner... Och sen får känslorna bestämma, Eloiseeee, även vindarna kan vända, för mig är du den enda.... Osv. Kelly fick jag från den blonda tjejer i Beverly Hills 90210! Nelly hörde jag från någon film för längelänge sedan.
Vad gäller pojknamn gillar jag Edvin och John. För en minut tyckte jag att Elthon var riktigt originellt och snyggt också. Men när jag tänkte mig att några killar ropar efter en kille "Elthoon, kom nu!" så blev det bara fult..
En sak som jag säkert vet är att mina barn iallafall INTE ska ha några vanliga namn. Det ska vara namn som man tänker, oj, vilket annorlunda och fint namn hon/han hade! Om den jag får barn med absolut måste ha ett vanligt namn så kan jag bara gå med på typ Anton, Adam, Alice och Linnea... eller typ Gabrielle. Dit kan jag sträcka mig!
Min kusin Lotta & Laurents bedårande son Victor.
På sista tiden har jag blivit riktigt förälskad i barn och kan tillochmed tänka mig att ha en! SJUKT?!?! Jag måste bara fatta att det aldrig skulle gå. inte direkt så att jag funderar på att skaffa en, men skulle jag mot all förmodan bli gravid så vet jag inte längre om jag skulle ta bort det.............?
Jag är sjuk, jag vet.
Kissmugg i skolan?!
Jag börjar tro att det är något allvarligt fel på Jensen gymnasium Östra. På grund av två stora orsaker!
Den första orsaken är; Själva skolan äger lokaler på en del av en stor byggnad intill Värtahamnen. Men efter sommarlovet har något(?) gjorts om och vi är temporärt nerflyttade en våning intill Friskis och Svettis. Denna temporära "lokal" består till en början av en lång gång med pelare och sträck i golvet som ser ut som utritade parkeringsplatser. Något tak existerar inte, utan där hänger rör, sladdar och stora metallsaker. Vissa toaletter har inga lås, men de toaletter som har lås går egentligen att bryta upp från sidan hur som helst eftesom att väggen bara består av glasfiberfilt eller vad det heter. Sedan är det många rum som inte ens har några fönster. Vidare in i lokalerna finns en stor öppen yta. Sedan några klassrum på rad. Om det är kvalmigt och varmt eller man bara vill få luft så går inte fönstrena att öppna för dom har inte ens några handtag. Instängda. Om man mot att förmodan skulle få upp ett fönster och rymma (vilket man får lust med ibland), ja då löper en järnväg precis nedanför fönstret där stora gamla godståg åker fram och tillbaka.
Vet ni vad detta påminner mig om? Ett förintelseläger. Ett koncentrationsläger. Instängda, tvingade, rum utan fönster med rör (=gaskammare?!), omringad av järnväg - där tåg som ser exakt ut som tågen man hade judar i under 2:a VK - åker förbi. Är det dom man hämtar elever med eller? Inte får man smita heller. Men skulle man mot all förmodan få upp ett fönster och hoppa ut så går ändå järnvägen precis nedanför så då skulle man ändå dö. Man kommer helt enkelt inte därifrån levande.
Det andra konstiga med våran skola; är att någon jävel har lämnat en såndär vit platsmugg (som man kissar i när man tar klamydiatest och sånt) full med URIN på en av toaletterna i skolan!!! Vem är den sjuka jäveln som har gjort det? VEM fan ställer sig och pissar i en mugg som man ska dricka ur och sedan lämnar den kvar på toaletten så att stackars Maja som sitter där och uträttar sina behov får vittna om denna äckliga mugg? OCH JAG fick lukta på den! För först tänkte vi att det kanske var äpplejuice, men när jag kände stanken så kände jag att det var kiss. Fyfan vad jag höll på att spy. Snälla skjut den som kissade i muggen, fyfan vad äckligt. Och när jag berättar för pappa så säger han "men det kanske var någon som skulle lämna ett urinprov?!" men hallå? Det är en skola, ingen ungdomsmottagning eller doktor?!?!?! Okej om det varit hos doktorn men vem fan gör det i en skola? SJUKA MÄNNISKA.
Sedan var det ju lite kul också, för vi drev att det var Carl-Petter som hade gjort det. Så vi skrek efter honom att han ska sluta kissa i muggarna, men han fattade inte... Såklart.
Tänker aldrig mer gå in på den toaletter hur som helst.
villkorslös kärlek?
Som min vän Johanna skrev är det verkligen helt galet hur en person kan förändras så mycket under en vecka. För mig är denna person alltid densamma och hon betyder guld för mig, i mina ögon förändrades hon inte. Men hennes strävan blev inte längre densamma och hon hade fått upp ögonen för en helt annan sak.
Jag tycker inte att det är konstigt. Jag fascineras. En vecka! En vecka på en annan plats på jorden och man återkommer i andra byxor. D.v.s. andra tankar och värderingar.
Jag beundrar. Förstår man då hur mycket det måste ha hänt under dedär 7 dagarna? Det råder ingen tvekan om att det hände grejer hela tiden.
Jag är så förälskad i denna plats. Hopplöst förälskad. En resa tillbaks är redan planerad att infalla i Januari. Ännu en är inplanerad kring Oktober samma år. Men då stannar vi där i 3 månader, jobbar, lever loppan. Firar.
Innan detta hade jag riktiga fördomar om denna ö. Svenne-familj-ställe. Tänker på Sällskapsresan och pensionärspar som åker dit. Men just våran ort, var liksom en avskild plats från denna ö. En annan del av ön. Så fort man kom innanför stadens gränser kände man att detta var någon annan stans. Ett paradis, ett annat sorts paradis. Inte med kritvita stränder, gröna palmer och knallblått vatten. Utan ett paradis där alla är glada, alla lever livet, ingen kommer från samma ställe och hela staden bara pulserar. Pulserar av förväntan, lycka, taggning och rörelse.
Jag är kär i denna plats och jag är kär i oss.
Jag är kär i att inte vara i Sverige, att ha nya umgängen flera tusen mil bort, att leva utan gränser och att bara vara med folk som man själv valt att vara med. Det vill jag ha. Jag kommer få det, förhoppningsvis, men tills dess leder en lång väg som jag måste orka knata och samtidigt prestera.
En sak som jag får höra dagligen när jag klagar på att jag vill tillbaks är "lev för dagen och ta en dag i taget, tänk inte på vad som komma skall." Leva för dagen? Om man bara skulle leva för varje enskild dag och inte alls tänka på sin framtid... hur ska man då om tio år kunna "leva för dagen" om allt bara är skit för att man sabbade det förut när man "levde för dagen". Tänk att jag idag bara tänker på idag, så jag skiter i mina läxor för att jag känner för det, jag planerar ingenting vad jag ska göra, alltså söker jag inga jobb eller kurser och jag har absolut noll framförhållning. För jag lever idag. Jag fångar dagen. Carpe diem. Då kommer jag ju om tio år sitta fortfarande hemma hos föräldrarna, inga kläder, inga pengar, leva på dem och inte ha något liv. Och då förväntas jag leva för dagen? Vad fan ska jag då leva för på den dagen?
Nejnej, makes no sense.
Så säg aldrig mer "men täänk inte så myyckkeeet på allt som kommer och allt som ska göras, lev bara idag och gör det du känner för". För då kommer jag flippa! Den meningen är verkligen inte genomtänkt! Den är så meningslös och det måste nog vara det sämsa man kan säga till en sistaårselev på Jensen gymnasium.
Punkt slut.
/E
Jag tycker inte att det är konstigt. Jag fascineras. En vecka! En vecka på en annan plats på jorden och man återkommer i andra byxor. D.v.s. andra tankar och värderingar.
Jag beundrar. Förstår man då hur mycket det måste ha hänt under dedär 7 dagarna? Det råder ingen tvekan om att det hände grejer hela tiden.
Jag är så förälskad i denna plats. Hopplöst förälskad. En resa tillbaks är redan planerad att infalla i Januari. Ännu en är inplanerad kring Oktober samma år. Men då stannar vi där i 3 månader, jobbar, lever loppan. Firar.
Innan detta hade jag riktiga fördomar om denna ö. Svenne-familj-ställe. Tänker på Sällskapsresan och pensionärspar som åker dit. Men just våran ort, var liksom en avskild plats från denna ö. En annan del av ön. Så fort man kom innanför stadens gränser kände man att detta var någon annan stans. Ett paradis, ett annat sorts paradis. Inte med kritvita stränder, gröna palmer och knallblått vatten. Utan ett paradis där alla är glada, alla lever livet, ingen kommer från samma ställe och hela staden bara pulserar. Pulserar av förväntan, lycka, taggning och rörelse.
Jag är kär i denna plats och jag är kär i oss.
Jag är kär i att inte vara i Sverige, att ha nya umgängen flera tusen mil bort, att leva utan gränser och att bara vara med folk som man själv valt att vara med. Det vill jag ha. Jag kommer få det, förhoppningsvis, men tills dess leder en lång väg som jag måste orka knata och samtidigt prestera.
En sak som jag får höra dagligen när jag klagar på att jag vill tillbaks är "lev för dagen och ta en dag i taget, tänk inte på vad som komma skall." Leva för dagen? Om man bara skulle leva för varje enskild dag och inte alls tänka på sin framtid... hur ska man då om tio år kunna "leva för dagen" om allt bara är skit för att man sabbade det förut när man "levde för dagen". Tänk att jag idag bara tänker på idag, så jag skiter i mina läxor för att jag känner för det, jag planerar ingenting vad jag ska göra, alltså söker jag inga jobb eller kurser och jag har absolut noll framförhållning. För jag lever idag. Jag fångar dagen. Carpe diem. Då kommer jag ju om tio år sitta fortfarande hemma hos föräldrarna, inga kläder, inga pengar, leva på dem och inte ha något liv. Och då förväntas jag leva för dagen? Vad fan ska jag då leva för på den dagen?
Nejnej, makes no sense.
Så säg aldrig mer "men täänk inte så myyckkeeet på allt som kommer och allt som ska göras, lev bara idag och gör det du känner för". För då kommer jag flippa! Den meningen är verkligen inte genomtänkt! Den är så meningslös och det måste nog vara det sämsa man kan säga till en sistaårselev på Jensen gymnasium.
Punkt slut.
/E
