Efter dagens riktigt stora trauma blev man till en början riktigt chockad. Speciellt jag. Eftersom att jag inte var i skolan och Sandra fick ringa dit mig och hon sa inte vad som hade hänt, bara att jag skulle komma så fort jag bara kunde. På tåget satt jag och tänkte på allt som kanske hänt? När jag kom fram fick jag veta.
Började egentligen gråta av den pressade stämningen som var i klassrummet imorse när jag kom, har väldigt nära till tårar, men förstod dock inte att det som hänt hade hänt. Det var liksom inte det jag tänkte på. Fattade inte vad som hänt förrän för kanske 1 timme sedan.
Rusade till toan typ nyss och trodde jag skulle spy och allt kollapsade, allt snurrade i huvudet och jag mådde riktigt dåligt. Så ringer telefonen. Jag visste att det var Sandra. Bara visste det. Såfort hon började prata så bara försvann allt och helt plötsligt stog jag upp och skrattade och blev glad. Nu är allt typ bra igen...

Dendär Sandra asså... Vilka förmågor. Hör mamma i bakgrunden från köket säga till pappa "lyssna... hennes vänner är så viktiga för henne".


Rest in peace classmate. <3