Vem är du? Sammanlagt har vi konverserat i cirka en kvart. På ett annat språk. På ditt språk. Du var öppen och givmild när du var berusad och du var öppen och givmild när du var nykter. Du hade ett speciellt utseende som jag verkligen relaterade till ditt land. Det lade jag märke till första gången vi talades vid. Andra och tredje gången likaså. Fjärde gången var samtalet mer koncentrerat. Då hade du roliga tofflor och var ivrig att berätta saker. Du berättade att du bara kunde gå på gayklubbar hemma i ditt land för på "vanliga" klubbar hamnade du alltid i slagsmål och började alltid slå andra. Det är allt jag vet om dig.
Förmodligen lär jag aldrig mer träffa dig i hela mitt liv. Det är just det som gör hela den här grejen så himla fascinerande. Varför lägger man energi och intresse på en person som man ändå aldrig mer kommer att se? Varför börjar man föra kontakt via facebook i syfte att "ha kontakt" eller "lära känna varandra" eller bara "vara trevlig" när man ändå innerst inne vet att för varje dag som går, desto mer växer minnet från de dagarna ifrån och ju längre tiden går desto mindre "känner" man varandra eller ens kommer ihåg varandra. Vi pratar som om vi borde ha kontakt, eller som att vi kommer att träffas igen. I mitt undermedvetna har jag nog trott att vi kommer träffas igen. Jag har nog trott att våran resa tillbaka i Januari ska låta mig återse just alla dom vi träffat. I mitt undermedvetna alltså. Jag svarade som vanlig på dina mail och skrev som om det vore vem som helst. Men inte förrän jag verkligen tänkte på saken så insåg jag att
denhär personen bor 3-4 timmar bort med flyg, bor i ett helt annat land och talar ett annat språk, har ingen aning om vem jag är men ändå så skulle vi resa till exakt samma ort, exakt samma hotell och gå ut på exakt samma ställen och då börja prata. Och nu kommer vi aldrig mer prata igen. Bara på facebook. Du sitter på ena sidan skärmen och jag på andra. Så jävla långt bort men ändå så nära.
Det är en riktigt konstig känsla när man tänker på det.
Jag saknar det där att bara kunna prata med folk från helt andra länder och bara uppleva helt andra människor. Jag kan svenskar nu, jag kan sverige. Nya människor och paus från svenskar var precis vad vi behövde och  nu är jag så gott som beroende av att prata med vad jag kallar "annat folk". Kanske är det därför jag svarar på dina mail, håller kontakten och pratar med dig trots att du är en främling.

Emelie