Jag tar ganska lättvindigt på det vi har. Jag ser det inte som något helt seriöst och när folk frågar så vet jag inte vad jag ska svara. Troligtvis för att andra inte heller tar "oss" seriöst. Det är inte riktigt. Därför bär jag nog på samma tro. När jag talar om det så pratar jag som om det inte alls är något märkvärdigt, som att det bara är något. Iallafall för det mesta. Men ibland... Ibland pratar jag som om vi verkligen är ett riktigt par. Som om vi hört ihop ganska länge. Då känns det riktigt bra. Jag gillar vårat sätt. Vi beter oss inte riktigt som alla andra.. sådär träffas såfort de får tillfälle och bara blir så intima att man till sist retar sig på varandra. Jag är en sådan som inte gillar att höras av för ofta och hatar när det blir toffligt. Jag gillar hur du verkligen inte slösar med fina ord och snälla saker. Låter säkert konstigt men det är precis så jag vill ha det. Jag blir äcklad när någon skriver snälla och söta saker hela tiden. Så de få gånger du faktiskt skriver något sött så fattar jag att du menar det och bara för att jag får höra det så sällan så värmer det extremt mycket.
Jag har nog inte förstått att du faktiskt har en viss betydelse. Inte förrän jag var i Spanien fick jag verkligen känna det. Det som hände där en kväll fick mig verkligen att sakna dig något enormt. Bara tänkte på dig som aldrig förr. Ringde dig, men du sov. Inte konstigt det var tidigt på morgonen. Ville bara höra din röst. Har aldrig aldrig aldrig känt så förut. Kanske fanns det en tendens att jag var lite berusad men känslan stannade ändå kvar nästkommande dagar. Sedan dess har jag känt den där känslan lite då och då. Jag älskar ditt leende och jag vill bara se det rakt framför mina ögon och inte i mitt huvud.
Just nu. Just nu i denna stund insåg jag att nog faktiskt gillar dig riktigt mycket. Mer än jag trodde. Du har en betydelse. Jag skulle nog inte bli ledsen om det tog slut för jag är inte riktigt sådan.. bara i vissa situationer, men när förhållanden tar slut blir jag inte ledsen. Men tolka inte det fel.
Ibland når jag inte heller riktigt fram till dig. Vet inte var jag har dig. På ett sätt är det skönt att inte veta allt jämt, bara låta tanka tro lite som de vill. Men ibland vill jag bara vara säker.
Ingen behöver läsa det här, jag behövde bara skriva ner det och publicera det för att få mig själv att inse...



... att nästa gång någon frågar vet jag vad jag ska svara.


Inte för att låttexten har något med situationen att göra. Det bara kändes rätt.

(Ungefär) det sista Sandra sa till mig igår innan vi skildes var "vi ses imorgon på 13tåget!". Så ja, jag ställde klockan på 11, gick upp halv11 och jag har skickat typ 3 sms till Sandra men hon svarar såklart inte. Lever hon? Eller sover hon? Hon ligger säkert och sover för jag råkade se att hon skickade ett sms till mig klockan 02 igår, alltså var hon uppe senare än vad hon räknat med.. Jaha sandra, nu går tåget om cirkus en halv timma. Bäst för dig att du är där!

Nu fick jag ett sms hör jag, ska kolla...
...från Gustaf; Hejhej Emelie Katt
haha........ seriöst.

Nu tänker jag ringa henne!

Blir ett senare tåg. Men blä.

Det finns nog inga människor på hela jorden som betyder så mycket som mina två allra bästa vänner. Jag har vänner som jag tycker mycket om och som jag gillar att vara kring. Men ni två. Ni är de där två ljusen i vardagen som gör att man för det mesta faktiskt ser fram emot att gå till skolan.
Om någon utav er två är borta från skolan någon gång så blir liksom hela dagen alldeles grå och man bär hela tiden på känslan av att något fattas och saknas.
Den här texten kommer rakt från hjärtat.
När det än händer något jobbigt som man är ledsen över eller som tynger ner en så kan jag alltid må bättre av tanken att "jag har iallafall dom två". Det är betydelsefullt att ha en sådan tanke att tänka när man behöver den.

Vi tre har gjort så mycket tillsammans, bl.a. våran fina och galna resa. Den var ganska sjuk och galen. Men vet ni vad? Det är det som är så jävla fantastiskt och bra med er. När saker blir galet och sjukt med andra så blir det liksom lite konstigt... Men med er blir det bara kul och vi skrattar åt det. Vi skrattar tillsammans, åt varandra och med varandra. Vi kan ha roligt åt något tragiskt, sjukt äckligt och något elakt. Ni vet nog vad jag syftar på... Vi vet alltid vad vi syftar på. Vi kan varandra.
Ni har olika egenskaper som kompletterar varandra och det är därför jag älskar att vara i erat sällskap. Då mår jag som bäst. Då älskar jag livet även om det brinner runtom. Det finns inga jag skrattar så mycket med som med er. Det finns inga jag uppskattar mer än er två. Det är bara vi som kan hälla soppa med spaghetti över varandra och loska varandra i ansiktet, ha strand-gägg-sand krig, sex-on-the-beach-krig och putta varandra av stolar så att vi ramlar av och skrapar upp både det ena och det andra. Och det är bara vi som kan skrika riktigt fula och vulgära ord i små spanska barns ansikte bara för att dom inte fattar och sedan garva åt deras oförstående uttryck. Även bara vi som kan lådsas vara lebbar och stå och lådsasstrula upp varandra i ett hörn.

Vad skulle jag göra utan er? Den hemska, tragiska, förjävliga och sjukt konstiga tanken att ni skulle försvinna ur mitt liv på något vis slog mig precis. Tänk om någon av er skulle dö. Jag klarar inte av att tänka på det utan att gråta. Fyfan, jag ryser... De senaste veckorna har verkligen fått mig att inse att jag inte kan leva utan er. Nu halkar fingrarna på tangenterna för att några tårar lyckats göra knapparna hala. Haha, vad sjukt... Jag måste få bort denna hemska hemska tanke.
Byter spår...
Alla kan vara lite dumma ibland, bli osams eller bete sig konstigt. Så förlåt för allt jag gjort, borde ha gjort eller kommer att göra. Vad jag än gör, så tveka inte på eran betydelse för mig.
Har aldrig haft några vänner som betyder så mycket för mig. Jag vet att jag inte behöver nämna era namn en enda gång i hela denhär texten för jag är fullkomligt övertygad om att ni visste från rad 1 att det var just er jag menade. För mina vänner vet när de betyder något alldeles extra. De vet det bara.
Jag älskar, älskar oss 3 tillsammans.









/Emelie

Nu när det bara flödar med barnafödande i min släkt så snackas det extremt mycket om namn. Två av mina kusiner har bara några få månader nyfödda bebisar. En Victor och en Ida. En fransk och en norsk. Samtidigt har jag på känn att även min syster börjar inta dendär bebisfasen då vi ofta pratar om fina namn.
Idag diskuterade jag och min mamma fina namn. Mamma gillar Jenny, Fanny och Alice. Pojknamn hade hon ingen aning. Min syster gillar Olivia, Felicia och pojknamn Ted. Jag älskar Ted! Kort och snyggt.
Själv har jag fastnat för flicknamnen Tyra, Nelly, (Kelly) och Eloise. Tyra hörde jag en liten flicka som hette på Interbus-bussen mot Idre för tre år sedan. Eller egentligen var de engelska och hon hette Tyra (med engelsk uttal). Men jag började fundera och på svenska lät Tyra extra fint. Har fastnat för det namnet sedan dess.
Eloise har jag kommit på att det är fint bara för låten ni vet? Eloiiise, är vi mer än bara vänner. Så visa vad du känner... Och sen får känslorna bestämma, Eloiseeee, även vindarna kan vända, för mig är du den enda.... Osv. Kelly fick jag från den blonda tjejer i Beverly Hills 90210! Nelly hörde jag från någon film för längelänge sedan.
Vad gäller pojknamn gillar jag Edvin och John. För en minut tyckte jag att Elthon var riktigt originellt och snyggt också. Men när jag tänkte mig att några killar ropar efter en kille "Elthoon, kom nu!" så blev det bara fult..
En sak som jag säkert vet är att mina barn iallafall INTE ska ha några vanliga namn. Det ska vara namn som man tänker, oj, vilket annorlunda och fint namn hon/han hade! Om den jag får barn med absolut måste ha ett vanligt namn så kan jag bara gå med på typ Anton, Adam, Alice och Linnea... eller typ Gabrielle. Dit kan jag sträcka mig!

Min kusin Lotta & Laurents bedårande son Victor.

På sista tiden har jag blivit riktigt förälskad i barn och kan tillochmed tänka mig att ha en! SJUKT?!?! Jag måste bara fatta att det aldrig skulle gå. inte direkt så att jag funderar på att skaffa en, men skulle jag mot all förmodan bli gravid så vet jag inte längre om jag skulle ta bort det.............?

Jag är sjuk, jag vet.

Som min vän Johanna skrev är det verkligen helt galet hur en person kan förändras så mycket under en vecka. För mig är denna person alltid densamma och hon betyder guld för mig, i mina ögon förändrades hon inte. Men hennes strävan blev inte längre densamma och hon hade fått upp ögonen för en helt annan sak.

Jag tycker inte att det är konstigt. Jag fascineras. En vecka! En vecka på en annan plats på jorden och man återkommer i andra byxor. D.v.s. andra tankar och värderingar.

Jag beundrar. Förstår man då hur mycket det måste ha hänt under dedär 7 dagarna? Det råder ingen tvekan om att det hände grejer hela tiden.

Jag är så förälskad i denna plats. Hopplöst förälskad. En resa tillbaks är redan planerad att infalla i Januari. Ännu en är inplanerad kring Oktober samma år. Men då stannar vi där i 3 månader, jobbar, lever loppan. Firar.

Innan detta hade jag riktiga fördomar om denna ö. Svenne-familj-ställe. Tänker på Sällskapsresan och pensionärspar som åker dit. Men just våran ort, var liksom en avskild plats från denna ö. En annan del av ön. Så fort man kom innanför stadens gränser kände man att detta var någon annan stans. Ett paradis, ett annat sorts paradis. Inte med kritvita stränder, gröna palmer och knallblått vatten. Utan ett paradis där alla är glada, alla lever livet, ingen kommer från samma ställe och hela staden bara pulserar. Pulserar av förväntan, lycka, taggning och rörelse.



 


Jag är kär i denna plats och jag är kär i oss.
Jag är kär i att inte vara i Sverige, att ha nya umgängen flera tusen mil bort, att leva utan gränser och att bara vara med folk som man själv valt att vara med. Det vill jag ha. Jag kommer få det, förhoppningsvis, men tills dess leder en lång väg som jag måste orka knata och samtidigt prestera.
En sak som jag får höra dagligen när jag klagar på att jag vill tillbaks är "lev för dagen och ta en dag i taget, tänk inte på vad som komma skall." Leva för dagen? Om man bara skulle leva för varje enskild dag och inte alls tänka på sin framtid... hur ska man då om tio år kunna "leva för dagen" om allt bara är skit för att man sabbade det förut när man "levde för dagen". Tänk att jag idag bara tänker på idag, så jag skiter i mina läxor för att jag känner för det, jag planerar ingenting vad jag ska göra, alltså söker jag inga jobb eller kurser och jag har absolut noll framförhållning. För jag lever idag. Jag fångar dagen. Carpe diem. Då kommer jag ju om tio år sitta fortfarande hemma hos föräldrarna, inga kläder, inga pengar, leva på dem och inte ha något liv. Och då förväntas jag leva för dagen? Vad fan ska jag då leva för på den dagen?
Nejnej, makes no sense.
Så säg aldrig mer "men täänk inte så myyckkeeet på allt som kommer och allt som ska göras, lev bara idag och gör det du känner för". För då kommer jag flippa! Den meningen är verkligen inte genomtänkt! Den är så meningslös och det måste nog vara det sämsa man kan säga till en sistaårselev på Jensen gymnasium.
Punkt slut.

/E

Visst känns det lite som att alla är inne i en deppig period just nu? Brukar säkert vara så kring skolstart efter sommarlov men för mig är det i år på en helt annan nivå som jag inte trodde fanns. På dagarna när det är ljust och jag är med mina vänner i skolan så är det okej, för då kan vi alltid deppa lite men även skratta tillsammans. Men när jag är för mig själv och framförallt när det börjar skymma och blir mörkt så blir jag så otroligt deprimerad. Jag vill bara gråta! Jag känner hela tiden - vad jag än gör - att gråten sitter i halsen och vill ut. Så fort jag får tillfälle låter jag det komma ut. Det är så skönt att gråta ibland. Jag är deprimerad för att det nu går mot mörkare tider, för att våran resa är slut och jag vill bara tillbaka plus att jag saknar en viss person något otroligt. Det gör nästan ont. Nästan. Ont som i smärta gör det mer om man är riktigt ledsen över något som har hänt som är riktigt hemskt eller så. Saknad-ont är en mer trivsam onda. Men som ändå kan vara riktigt outhärdlig. Läser man det här så tycker man säker att det bara är som alltid vid skolstart och vanlig depression när man kommer hem från en resa. Och det tror jag med. Men det gör fan inte att jag slutar gråta eller slutar vara deprimerad. Playa del Inglés är vårat hem. Det märkte vi när vi var där. Det är där vi hör hemma. Jag vill hem. Till vårt hem.
Man blir så trött på alla människor och allting i Stockholm just nu. Man vill nästan bara byta bekantskapskrets! Inte för att jag inte trivs i min nuvarande eller för att det är något problem alls. Man vill bara bli en helt ny person med helt nya personer. Precis så var det för oss där. Vi fick ett helt nytt umgänge och börja om på ruta 1. Från allra första början. Första intryck, andra intryck osv osv...
Men just nu mår jag verkligen inte bra. På dagarna, som jag sa, så går det att härda men det sitter ändå i bakhuvudet och gnager litegrand. Men på kvällarna vet jag inte vad jag ska ta vägen. Det enda sättet att få slippa "lida" är att sova. Men när man lägger sig så kommer alla tankar och allting som mest, och det är en jobbig bit. De senaste kvällarna har jag gråtit mig till söms och jag börjar tro att det är värre än jag trodde.
Just nu känns det som att jag inte gör något annat än att klaga. Men låt mig. Låt mig få spotta ut all depp och trötthet, och låt det ta slut! Låt mig sen få återgå till mitt normala höst-termins-jag. Detdär jaget som sätter in på hötterminen och agerar robot/maskin. Bara är. Bara rullar. Bara går.
Jag längtar tills nästa sommar eller åtminstånde nästa äventyr. Var de än blir, norge, Schweitz, Playa del Inglés igen.. Jag behöver en paus. Har insett att jag även behöver ett tag att återhämta mig efter en resa för att inte deppa igen. Nu ska jag sova! Och jag ska somna dirr. För jag är skittrött. Men det tror jag på om jag vill...
Godfuckingnatt

Emelie

Nu är det 4 dagar sedan jag kom hem från Playa del Inglés. Ja, 4! Inte 5 som det skulle varit. Nej, vårat plan blev träffat av en jävla blixt så vi blev flyttade till ett annat hotell och sen åka typ 10 timmar senare. Det gjorde inte mig något för vi fick åka jumbojet istället, totally worth it! Men som om det inte vore nog så hade dom glömt mitt och johannas dyrbara baggage kvar i Spanien... Med min mobil i! Men när jag vaknade efter många timmars sömn denna morgon/dag, så hade min väska kommit hem till Johanna så den är i behåll! TUR FÖR VING!
 
Det var den bästa resan och veckan i hela mitt liv. Vi hade inte tråkigt en sekund och allt var bara magiskt. När jag tänker tillbaka på allt så vill jag bara ha tillbaka det så mycket att jag får ångest och vill gråta. Jag saknar det. Och jag saknar honom. Det trodde jag inte att jag skulle! Men han har fått sig en liten plats i mitt huvud nu.. Jag vet att jag finns i hans huvud också, och om han hålller sitt ord så ses vi igen i december. Jag tror vad jag vill om detdär..
Hur som helst så ska jag försöka bearbeta denhär hemska känslan att denna underbara vecka är över. Vi vet att den kommer komma igen, för vi ska dit igen i början av Januari. Men jag vill ändå ha tillbaka det vi hade DÅ.
Alla kvällar vi stog på balkongen och pratade med alla möjliga andra nationeliteteter från sina balkonger. Alla kvällar vi stått på våran balkong och sjungit allt vad vi kunde. Alla som kom ut på sina balkonger då och tittade och klappade och sjöng och dansade med oss till dånande musik. Alla glada spanjorer som var vi än gick visste vilka vi var och skrek "hej svenska!" efter oss. Alla små spanska barn och killar som vi sa jättefula saker till på svenska. De fattade ju inte, de bara stog och log. Gott skratt. Alla galna utenätter på Kasbah med alla möjliga nya bekantskaper från England, Italien, Tyskland, Schweitz<3, Sverige och Norge och även Holland. Natten när jag och A fyllebadade mitt i natten på Playa del Inglés stora strand helt själva i mörkret. Vi sprang och sprang och ramlade och sprang och kastades runt i de höga vågorna. Adrenalin! Alla Sandras och även Benjamins dysse-fel som vi skrattat så mycket åt. Sandras damp-attack mot Sebbe Punani-killen "WHATS WRONG IN YOUR FUCKING HEAD?" Men det värsta och även bästa är att jag kan inte skriva ner allt vi gjorde, för jag skulle aldrig komma ihåg allt. Det finns inte ord nog för den här resan och jag ryser när jag tänker tillbaka på allt.
För mig, minns jag denna resa när jag hör "I like it - Enrique Iglesias" för att Nelle och dom spelade den ofta på maxvolym från sin balkong så att det hördes över hela vårat hotell. Även "This is my life" med Edward Maya påminner mig om våran fina resa.
Ja, vad ska jag säga... vet inte hur många gånger under den veckan jag garvade åt något vi gjorde och sa "jag älskar oss"... och ja, det gör jag! Som fan!

JUST NU SÅ ÄR JAG RIKTIGT LEDSEN OCH IRRITERAD. Jag behöver verkligen få ut min ilska men har ingen jag känner för att prata om dethär med, förutom pappa då. Det skulle vara lite konstigt om jag ringde mina kompisar och pratade om detta för de har verkligen ingen aning om vad det här är... (Förmodligen kommer jag att läsa dethär inlägget senare och radera det då eftersom att det är ganska öndigt, men for now så kommer jag att publicera det, även om någon läser eller inte...)
BLIR SÅÅÅ irriterad på vissa människor. Inte vissa personer specifikt (eller jo, det med) men menar vissa "sorters" människor. Närmare bestämt VUXNA som beter sig som barn. Barn över 40 år... PATETISKA, BARNSLIGA jävla vuxna människr som tappat greppet. Jag blir mest ledsen. Inte bara arg. För det rör min pappa. Världens bästa pappa. Världens ovanligaste, roligaste, konstigaste men bästa pappa. Han förtjänar inte erat beteende. Han är en av tre barn till min farfar som nyligen gått bort och lämnat efter sig ett arv som väckt så många känslor och diskussioner och bråk som kan tänkas.. Att som vuxen människa försöka lura och bedra ett eget syskon är ju heeeeeeeeelt sinnessjukt?! Vart FAN är världen på väg? VAART?! NI ÄR SYSKON FÖR I HELVETE! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?! Jag skulle aldrig göra så mot min syster!! Och det är KLART SOM FAN att pappa upptäcker detta och försöker göra något åt det! Då dröjer hela processen ytterligare och då blir han såklart beskylld för att ha medvetet gjort att processen dröjt.. Vad fan tror ni?! Tror ni han ba "aa men visst, 1 mille hit och dit, det gör väl inget, det gör ingenting att mina syskon försökt lura mig. Jag nöjer mig med 200 000..." VILKEN fucking planet är man ifrån om man tror det? Asså gång på gång förundras jag över hur vuxna människor kan bete sig... Syskon emellan? Och ni som suttit och sagt till mig att ni så gärna vill att vi ska träffas oftare och att ni saknar mig på Rosbäck-sidan. AMEN TJENA, ni vill ju bara få över mig på eran sida, det märkte jag så jävla klockrent sist! ÖVERDRIVET SMÖR OCH FJÄSK! Ä C K L I G T! Fick lust att bara slänga pajen i ditt ansikte. Har alltid undrat varför min pappa undivikit sina syskon... tyckt att det var töntigt och har velat träffa dom utan honom. Men aldrig mer asså! Nu förstår jag varför han inte vill ha med er att göra. Ni är ju körda i pallet hela bunten! JAG SKÄMS ÖVER ATT BÄRA SAMMA EFTERNAMN SOM ER, JAG VIL LINTE FÖRKNIPPAS MED ER! Vill inte synas tillsammans med er. Och jag törs inte ha kvar era mejladresser, facebooks, mobilnummer eller någonting för jag är rädd för att jag i framtiden ska falla för erat fjäsk och börja träffa er och sedan hamna i samma skit igen. LÅT mig vara och SÄG ALDRIG MER TILL MIG att ni saknar mig i släkten, säg inteett ord mer till mig. Ni kan stoppa upp eran fula falska jävla släkt som ska kallas "familj" i era arslen för jag börjar fan tro att det är där ni hör hemma.
ATT ni inte SKÄMS!? Vänta tills farmor får veta... Eller kanske inte ska berätta hon skulle fan få en hjärtattack. Eller ja, hon är väl van. Ni som har slagit henne en gång. Idioter!
NUU ska jag packa mina sista saker och bege mig till Playa del Inglés med mina två absolut bästa vänner och vi kommer ha det underbart. Jag kommer inte glömma det här, kommer ofta tänka på min pappa och tycka synd om honom. Men jag tänker inte ödsla en till minut att tänka på ER. Nu ska jag glömma er och aldrig mer ägna en tanke åt er. Om ni läser det här mot all förmodan, så BRA. Jävligt BRA, för då slipper jag säga det till er själv. Vill inte höra era röster eller se era ansikten. Skiter i vad jag sagt ovh skrivit nu, för jag har totalt tappat respekten för er så ni får stå ut med mina ord. FY FAN för er.... !!!!!eopgwoignotijm

Såja!

/emelie

Gotland var underbart. Visst hade det kunnat bli aningen bättre på vissa punkter men det fanns ändå några riktiga höjdpunkter från den resan! En av dom är när jag och Felicia lyckades komma in på Gute(källaren) i Visby. Är ju enligt de flesta den bästa nattklubben där. Vi hade provat flera gånger tidigare och det var omöjligt att komma in där, verkligen heeelt omöjligt. Men vi lyckades glida in med ett gäng 30+are och det var sånt adrenalin!
Gute visade sig från sin bästa sida och det var proppat med folk, asnice, hög musik, dans, svett, sång, dricka och allt! Någonstans under det besöket därinne spelades en låt som jag på hemvägen nynnade på  hela tiden... Jag visste inte vad det heter, vem som gjort den eller någonting, bara refrängen. Hur skulle jag gå tag i den? Fick panik för den var verkligen sååååååååååå jävla underbar när den spelades på maxmaxMAX volym där inne och man bara kokade av lycka. Har gått och haft den i huvudet under hela tiden och nu när jag kom hem bestämde jag mig för att leta efter den på Spotify's playlist "PLAYLST". OCH JAG HITTADE DEN! När jag skruvade upp på högsta och bara blundade så kom allting tillbaka, ville bara gråta och jag rös som en jävla gås. Världens världens världens BÄSTA låt, helt klart! Tim Berg - Bromance. Ooh, kärlek.
Jag ville bara säga det! SJUKT

emelie