Nu är det 4 dagar sedan jag kom hem från Playa del Inglés. Ja, 4! Inte 5 som det skulle varit. Nej, vårat plan blev träffat av en jävla blixt så vi blev flyttade till ett annat hotell och sen åka typ 10 timmar senare. Det gjorde inte mig något för vi fick åka jumbojet istället, totally worth it! Men som om det inte vore nog så hade dom glömt mitt och johannas dyrbara baggage kvar i Spanien... Med min mobil i! Men när jag vaknade efter många timmars sömn denna morgon/dag, så hade min väska kommit hem till Johanna så den är i behåll! TUR FÖR VING!
 
Det var den bästa resan och veckan i hela mitt liv. Vi hade inte tråkigt en sekund och allt var bara magiskt. När jag tänker tillbaka på allt så vill jag bara ha tillbaka det så mycket att jag får ångest och vill gråta. Jag saknar det. Och jag saknar honom. Det trodde jag inte att jag skulle! Men han har fått sig en liten plats i mitt huvud nu.. Jag vet att jag finns i hans huvud också, och om han hålller sitt ord så ses vi igen i december. Jag tror vad jag vill om detdär..
Hur som helst så ska jag försöka bearbeta denhär hemska känslan att denna underbara vecka är över. Vi vet att den kommer komma igen, för vi ska dit igen i början av Januari. Men jag vill ändå ha tillbaka det vi hade DÅ.
Alla kvällar vi stog på balkongen och pratade med alla möjliga andra nationeliteteter från sina balkonger. Alla kvällar vi stått på våran balkong och sjungit allt vad vi kunde. Alla som kom ut på sina balkonger då och tittade och klappade och sjöng och dansade med oss till dånande musik. Alla glada spanjorer som var vi än gick visste vilka vi var och skrek "hej svenska!" efter oss. Alla små spanska barn och killar som vi sa jättefula saker till på svenska. De fattade ju inte, de bara stog och log. Gott skratt. Alla galna utenätter på Kasbah med alla möjliga nya bekantskaper från England, Italien, Tyskland, Schweitz<3, Sverige och Norge och även Holland. Natten när jag och A fyllebadade mitt i natten på Playa del Inglés stora strand helt själva i mörkret. Vi sprang och sprang och ramlade och sprang och kastades runt i de höga vågorna. Adrenalin! Alla Sandras och även Benjamins dysse-fel som vi skrattat så mycket åt. Sandras damp-attack mot Sebbe Punani-killen "WHATS WRONG IN YOUR FUCKING HEAD?" Men det värsta och även bästa är att jag kan inte skriva ner allt vi gjorde, för jag skulle aldrig komma ihåg allt. Det finns inte ord nog för den här resan och jag ryser när jag tänker tillbaka på allt.
För mig, minns jag denna resa när jag hör "I like it - Enrique Iglesias" för att Nelle och dom spelade den ofta på maxvolym från sin balkong så att det hördes över hela vårat hotell. Även "This is my life" med Edward Maya påminner mig om våran fina resa.
Ja, vad ska jag säga... vet inte hur många gånger under den veckan jag garvade åt något vi gjorde och sa "jag älskar oss"... och ja, det gör jag! Som fan!