Gossip Girl måste vara den bästa serien ever. Dagens avsnitt fick mig att rysa, inte bara för att en del utspelade sig i Paris, utan för att det bara är så jävla klockrent. Speciellt avslutningen idag. Riktig gåshud.

Ang. kvällen/natten igår har jag absolut inga kommentarer. 

Idag skulle jag egentligen på en till kassautbildning på medis men det sket sig ju nu. Helvetes jävla helvete.

Hörs em

Har ju glömt att visa alla SNYGGA bilder från igår.
Mästerfotografen är såklart jag och ursäkta att skärpan inte är den bästa. Det är inte lätt.


oj nuäre brått

dethär är spanien10, det!

Har ju ett stort prov i Internationella Relationer som har haffat min Torsdag. Skulle egentligen träffat en viss person idag men kände att jag måste satsa på dethär provet lite eftersom att det går utför i typ alla andra ämen. Eller nej inte Religion, Drama, och..... eller det var bara dom ämnena det inte går utför i.
Asså måste skärpa mig som fan nu!

Imorgon är det HELG förfan! Efter skolan shoppa lite med Sandra och Maggi tror jag, sedan har jag lite olika förslag på kvällen men vet ju vilket alternativ/vilken person som väger tyngst :)
Lördag utbildning på medis, teater med draman... krökish med S & H mfl. i Tuna.
Söndag utbildning på medis, träna!

Fin liten målning Johanna tecknade på min hand va? Har så söta vänner... Pappa såg och undrade vad det var för konstiga fasoner.. Skäms verkligen för sånt för mina föräldrar, inte för mamma kanske, men pappa är så himla torr..
 

Jo, det är ju såhär. Att jag har en liten smärre crush på en av våra lärare. Nämligen Micke. Eller Hatten. Eller Hattiboi som jag börjat säga. Men vadå... han är ju fräsch. Vältränad, charmig, lagom konstig, bara allmänt skön. Så jävla mmmmmmh. Vet inte vad. Men han är ju det. Fast blir mobbad av vissa pga den åsikten så kanske inte ska skylta med det? Men nu skiter jag i det.
 Fick ju en utmärkelse i Majas blogg för att jag "tog steget". Skulle få en belöning av Mags och Maja om jag skrev mitt nummer och en ;) längst ner på mitt kristendomsprov som jag lämna in till honom när lektionen var slut.
Tror ni jag vågade?
Ja, jag gjorde ju det. Skrev mitt nummer med stora siffror och en ;), så han lär ju inte ha missat. Men nu har jag ju ett problem... Kan inte kolla på honom i skolan, kan inte prata med honom och fråga saker jag behöver fråga. Det är skitstörande. Undra om han dissar mig, buhu... :(
Äschdå. Han borde blivit smickrad, så nu blir jag sur om jag inte får MVG. Fast det var inte därför jag skrev mitt nummer. Mest för att driva. Men ändå så skulle jag ju inte banga om han ringde och ville nåt..

HAHA skoja.
Eller?

Ja, nu är jag som vanligt igen. Känns det som iallafall. Idag var en skön dag i skolan och jag var på jävligt bra humör. Hittade på många hyss hehe.. Jag och Johanna ställde ett tungt bord framför lärarnas rum och knackade och sprang haha... Busigt vaaaaa! Fast några ettor skvallrade på oss så vi fick en upprörd utskällning av Jennie. Vi fick gå med svansen mellan bena och be om ursäkt till de andra lärarna som bara skrattade åt oss. Är Jennie känslig?

Ska träna alldeles strax. Idag är den första dagen på länge som jag inte ska göra något viktigt och krävande efter skolan. Är så jävla underskattat ibland. Mamma kommer strax och ska laga pannkakor åt mig. Vad mysigt. Ikväll ska jag chillplugga lite internationell politik och sedan kolla på Kungarna av Tylösand. Fan vad skönt.

I helgen är det utbildning på medis för alla coola coopers! Två dagar. Och så lite krök ena dan med några hemliga hihi och så lite annat!

Både igår och idag var riktiga sugdagar! Har bara inte varit på topp. Kännt mig sjuukt trött, ointresserad av typ allt, ingen lust till något, mer sängkär än någonsin... Jag vet ju vad det beror på så nu är det ju slut med sånt men jag hatar när jag får såna dagar! De förstör allt. Jag tycker synd om de som umgås med mig såna dagar, för det kan inte vara kul. 
Nu ska jag ta och ge ett sista försök att plugga matte inför provet imorgon, önska mig lycka till för det kommer jag behöva.
Dock så vet jag redan att jag kommer få ig, precis som alla andra :)

vilket självförtroende va

Ja, kom precis hem från Säkerhetsutbildningen på Coop. Gick prima! Det är så nice att det är ganska många som bor åt mitt håll och åker min buss, för då kommer jag typ aldrig åka hem ensam utan alltid ha sällskap! Nu börjar man verkligen få vänner där också, vilket känns jävligt bra. Riktigt kul hur nära man ändå är en del personer, jag har ganska många gemensamma vänner med ganska många. Känns kul och så :)
Nu är det plugg som gäller! Har inlämning, matteprov och IR-prov som ska göras! Pust....................

Jag är jävligt HPL just nu som jag skrev till Maggi och Johanna. Hög På Livet. Känner att jag bara lyckas en massa just nu med typ allt möjligt! Okej förutom Rättskunskapen... och Matten... och lite annat. Men jaja! What doesn't kill me makes me stronger ellerhur?

Egentligen är jag en känslig läsare och bör definitivt inte reflektera kring det jag ska reflektera kring nu (då kan jag ofta inte somna på natten, ibland tar det flera nätter innan jag förtränger det).
Så med största allvar, om man är känslig för att höra om typ spöken/väsen/andar och sådant ska man nog inte läsa detta, jag hade velat att någon varnat mig innan jag läst något sådant.

Har det hänt er någon gång att det känns som att det är någon annan i din närhet? Någon som inte syns. Ett spöke? En ande? Någon död person som spökar i din vardag? Tror ni på sådant? Sedan tre sommrar tillbaks gör jag faktiskt det. På fullaste allvar. Men jag vill inte tro på det så jag inbillar mig att det är inbillning och kan så småningom leva utan dedär känslorna. När jag känner den känslan att någon spökar för mig så får jag ytterst ångest, panik och vill verkligen bara dö för att jag är så jävla rädd. Jag tycker att känslan är ytterst obehaglig och det är absolut det värsta jag vet.
Här om dagen när jag satt hemma och väntade på min pojkvän så lät det som att någon gick i våran ytterdörr. Den typ gnisslar lite när man öppnar. Det ljudet kom två gånger, som om någon öppnade och sedan stängde den. Jag tänkte att det kanske var tvättmaskinen så jag går ner men den är inte ens igång. Går upp och hör ljudet igen. Bara stelnar till och blir rädd som satan men måste bara få bli övertygad om att det är något annat som låter. Så sitter i trappan framför ytterdörren i typ en kvart och bara väntar på att ljudet som ska komma igen. Det kommer inget. Jag halvglömmer det och går upp till min dator och fixar lite saker. Sedan kommer ljudet igen två gånger och lite högre. Blir riktigt jävla utom mig av skräck och vågar inte gå ner. Jag tänker direkt på Jennifer. Är hon här och spökar för mig? För att vi slutade osams innan hon dog. Jag tänker direkt på henne för att Maggi tidigare samma dag berättat en sak för mig.
Hon skulle stänga sitt bageri i Vallentuna, hon höll på och städade lite eller vad hon gjorde och hon hade stängt. När man kliver in i hennes butik så plingar en klocka. Den gjorde det. Hon kollade men det var ingen där. Det stog inte heller någon utanför som det kan göra ibland när det plingar eller något.. Hon tänkte på Jennifer, men till skillnad från mig så tycker Maggi att det är ganska mysigt att Jennifer är kring henne. Själv blev jag asrädd och det slutade med att jag inte kunde vara inne.
Jag hade aldrig tänkt på det på samma sätt om jag inte hade en annan väns historia i bakhuvudet. Min kompis berättade för tre sommrar sedan att hennes pappa och hans nya tjej nyss flyttat in en jättegammal villa i Hässelby där det tidigare bott en gammal gubbe som dog, och efter dog även frun för att hon blev alldeles utom sig, de var jättekära och hade bott där i hela sitt liv. Ingen hade upptäckt att de var döda förrän kanske någon månad eller två, för att de brukade inte få besök eller så. Iaf, sedan hennes pappa och hans tjej flyttat in dit har de inte kunnat ha tända ljus. När de tänder stearinljus så slocknar dom alltid inom 1 minut. De har testat andra ljus, andra tändstickor men ingen skillnad. Ibland hinner de knappt tända ljuset för att tändstickan slocknar innan de hunnit tända ljuset. Som om någon blåser ut lågan. De har aldrig aldrig kunnat ha tända ljus för de har alltid slocknat. Och när man går i deras trappa så brukar tv:n spraka uppe på Linns rum. Det har hänt flera gånger att den sprakar trots att ingen går i trappan. Okej att det kan vara störningar i tv:n men varför slocknar alltid ljusen av sig själva? Hennes pappa har även sagt att han själv inte känt sig ensam när han varit hemma, att det varit någon med honom. Han har känt någons närhet. De ringde dig någon sorts undersökare som skulle testa olika saker och han sa att det kan finnas någon form av väsen där. Han refererade till historien om mannen och kvinnan som bodde i huset och dog och att ingen hittade dem förrän väldigt länge och att de beter sig precis som om de är lite arga för att några andra tagit över deras hus. Han sa att de skulle testa att försöka prata med dem. Så de gjorde det. De sa något i stil med "vi förstår att ni känner att vi har tagit erat hus och att ni helst har det för er själva, men det är vi som bor här nu, och  ni får respektera det, för det är inte så kul för oss när ni jävlas med oss. Så var snälla och låt oss vara". Och efter detta så hade alla mysterier upphört. Nu kan de ha tända ljus och det sprakar inte i tv:n utan anledning.
Jag är medveten om att många sånna saker är inbillning, men varför upphör alla mysterier när man ber dem att sluta? Utan anledning? Det kan ju inte bara sluta av sig själv.
På tv för ett par år sedan fick man se en dokumentär om en familj. En familj som flyttat in i ett hus där en ensam kvinna bott som var gravid och dött nere i sin källare. Hon hade varit mycket arg, ledsen och upprörd över sitt liv tydligen. När en ny kille och hans gravida tjej flyttade in i den villan sedan så hade inte tjejen kunnat vara nere i källaren utan att få riktigt ont i magen och må jätte illa. Det var inte någon vanlig magont utan riktigt krampande. Varför? Varför bara just där nere där kvinnan bott? Det är så konstigt!
En annan gammal man som bodde i ett hus i Västerås hade åkt på semester utan sin fru och när han kom tillbaka hade hon dött av någon anledning. Av ålder. Han hade varit på långvistelse på Cypern. Ett tag efter hennes död påstod han sig kunna känna hennes närvaro och doften av hennes parfym. Det var inte bara en och samma parfym. Det hade varit olika doften som kvinnan hade haft under flera års period som inte ens fanns kvar, som var slut. Han kunde känna doften som om hon gick förbi honom. Han hade haft andra kvinnor på besök för att han var så ensam men de hade aldrig kunnat stanna länge för att de alltid fick jätteont i magen och kände sig illa till mods av någon anledning.
Detta är anledningen till varför jag faktiskt tror att det finns vissas själar som vandrar vidare och lever kvar. Kanske för att liken får ligga orörda kvar för länge? Eller av någon annan anledning.
Jag mår illa av sådanthär och klarar inte av det. Hoppas ingen annan känner som jag. För det är fan inte kul asså.

Folk jämrar sig alltid över att tiden går så fort. När man var liten märkte man inte av det, men nu har man verkligen fått sätta en känsla på det uttrycket. Märkligt att det som hände för 1 sekund sedan nu tillhör våran historia, dåtid. The past. Ibland kan jag verkligen sakna gamla goda tider även om jag inte har något att klaga över för tillfället. Faktum är att jag har typ allt jag kan önska mig just nu, det flyter på. Men ändå så finns det vissa tider som jag inte skulle ha något emot att uppleva igen.
Till exempel tiden på Ljusterö för två sommrar sedan. Vi trodde att vi skulle stanna där i 4-5 dagar. Det blev en hel vecka och när jag kom hem från Köpehamn åkte jag och Sandra tillbaka dit för att spendera tid med André och Eddie. Vi åkte båt, vi sov under bar himmel på en öde ö och söp oss lite galna på detdär berget. Sandra och Eddie åker till deras typ "spritkällare" på deras tomt och gömmer sig i gräset för Eddies pappa... Hahaha! Sandra vaknar mitt i natten och hör en båtmotor och får för sig att det är ryssar som kommer och tar oss. Hon typsov fortfarande... André snackar norska i mitt öra sömnen och runt 4-5 på morgonen vaknar vi av att det regnar och Sandra och Eddie i en båt, jag och André i en båt far vi rakt över spegelblankt hav till Eddies hus. Vi tävlar i fart och jag ser Sandras hår fladdra som en silhuett framför den rosaröda himmlen. Vi fattade inte hur jävla bra vi hade det, ellerhur?  Jag och Sandra tyckte att våra liv sög efter det, vi var alldeles förkrossade på vägen hem och därför satte vi oss på en parkering i Täby Kyrkby och skulle dricka oss berusade på vin men så fick vi inte upp vinflaskan så då sög livet ännu mer och vi grät och garva om vartannat tills en tant med hundar kommer förbi och skrattar och skakar på huvudet åt oss. Vad patetiska vi var Sandra? Men fan va kul vi hade. Vi gör typ inte sånna saker längre. Det suger. Jag saknar de tiderna. Men som sagt jag ångrar inte mina val och jag har det bra som jag har. Faktiskt.
Synd bara att vi faktiskt inte har så jättemånga bilder från de tiderna. Bara ett fåtal.




HAHAHA

Herregud.. Jag har typ 5 ljudklipp och filmer från dendär tiden också. De är RIKTIGT underhållande att lyssna på. Ryser...

Nu ska jag dra till Norrtälje, bir hämtad där. Är nog bäst så, annars kommer jag aldrig plugga...
"Peace"

Var en allmänt grå dag, både i sinnet och i luften. Var ganska nervös imorse men det blev bättre när jag fick se Sandra och Maggis lugna ansikten på tåget. Det var en lång resa bort. Till Överjärna kyrka och hela tiden var vi på bra humör. Hoping for the best but expecting the worst typ. Våra lärare mötte oss vid bussen och vi kramades. Det var riktigt skönt att de var med. Vad skulle vi göra utan de? Vi fick ju såklart se alla ledsna anhöriga. Till en början var det mest vackert och det gick rätt bra. Sedan så fort jag fick syn på hennes föräldrar brast det. Bara tänkte på dem. Och på mina, om det skulle varit dem. Föräldrar förtjänar inte sådant. Ingen egentligen. Sedan spelades I did it for love, Det är för oss solen går upp, När löven faller och My heart will go on. Då brast det ytterligare lite. Tänkte på det att hon älskade att sjunga. Det var en ganska gammalmodig begravning, alla fick gå ut på kyrkans gravgård samtidigt som kistan bars ut dit. Där i låg hon. Sedan sänktes den ner i en djup grav och man fick gå fram grupp för grupp och slänga blommor. Hennes familj först. Det var hemskt! Riktigt jävla hemskt. Som Sandra sa, se hur hennes mamma och pappa slänger ner en varsin blomma på hennes kista med ett lätt duns. Gjorde riktigt ont i en. Se de gamla morföräldrarna ta sig fram till kistan och man kan inte föreställa sig vad de tänker...
Man var alldeles tom efteråt och jag fattar nog fortfarande inte. Kommer kanske aldrig göra det.
Nu vill jag bara förtränga det här. Nu får jag göra det för nu har jag tagit farväl.
Tack och förlåt.