Var en allmänt grå dag, både i sinnet och i luften. Var ganska nervös imorse men det blev bättre när jag fick se Sandra och Maggis lugna ansikten på tåget. Det var en lång resa bort. Till Överjärna kyrka och hela tiden var vi på bra humör. Hoping for the best but expecting the worst typ. Våra lärare mötte oss vid bussen och vi kramades. Det var riktigt skönt att de var med. Vad skulle vi göra utan de? Vi fick ju såklart se alla ledsna anhöriga. Till en början var det mest vackert och det gick rätt bra. Sedan så fort jag fick syn på hennes föräldrar brast det. Bara tänkte på dem. Och på mina, om det skulle varit dem. Föräldrar förtjänar inte sådant. Ingen egentligen. Sedan spelades I did it for love, Det är för oss solen går upp, När löven faller och My heart will go on. Då brast det ytterligare lite. Tänkte på det att hon älskade att sjunga. Det var en ganska gammalmodig begravning, alla fick gå ut på kyrkans gravgård samtidigt som kistan bars ut dit. Där i låg hon. Sedan sänktes den ner i en djup grav och man fick gå fram grupp för grupp och slänga blommor. Hennes familj först. Det var hemskt! Riktigt jävla hemskt. Som Sandra sa, se hur hennes mamma och pappa slänger ner en varsin blomma på hennes kista med ett lätt duns. Gjorde riktigt ont i en. Se de gamla morföräldrarna ta sig fram till kistan och man kan inte föreställa sig vad de tänker...
Man var alldeles tom efteråt och jag fattar nog fortfarande inte. Kommer kanske aldrig göra det.
Nu vill jag bara förtränga det här. Nu får jag göra det för nu har jag tagit farväl.
Tack och förlåt.