Egentligen är jag en känslig läsare och bör definitivt inte reflektera kring det jag ska reflektera kring nu (då kan jag ofta inte somna på natten, ibland tar det flera nätter innan jag förtränger det).
Så med största allvar, om man är känslig för att höra om typ spöken/väsen/andar och sådant ska man nog inte läsa detta, jag hade velat att någon varnat mig innan jag läst något sådant.

Har det hänt er någon gång att det känns som att det är någon annan i din närhet? Någon som inte syns. Ett spöke? En ande? Någon död person som spökar i din vardag? Tror ni på sådant? Sedan tre sommrar tillbaks gör jag faktiskt det. På fullaste allvar. Men jag vill inte tro på det så jag inbillar mig att det är inbillning och kan så småningom leva utan dedär känslorna. När jag känner den känslan att någon spökar för mig så får jag ytterst ångest, panik och vill verkligen bara dö för att jag är så jävla rädd. Jag tycker att känslan är ytterst obehaglig och det är absolut det värsta jag vet.
Här om dagen när jag satt hemma och väntade på min pojkvän så lät det som att någon gick i våran ytterdörr. Den typ gnisslar lite när man öppnar. Det ljudet kom två gånger, som om någon öppnade och sedan stängde den. Jag tänkte att det kanske var tvättmaskinen så jag går ner men den är inte ens igång. Går upp och hör ljudet igen. Bara stelnar till och blir rädd som satan men måste bara få bli övertygad om att det är något annat som låter. Så sitter i trappan framför ytterdörren i typ en kvart och bara väntar på att ljudet som ska komma igen. Det kommer inget. Jag halvglömmer det och går upp till min dator och fixar lite saker. Sedan kommer ljudet igen två gånger och lite högre. Blir riktigt jävla utom mig av skräck och vågar inte gå ner. Jag tänker direkt på Jennifer. Är hon här och spökar för mig? För att vi slutade osams innan hon dog. Jag tänker direkt på henne för att Maggi tidigare samma dag berättat en sak för mig.
Hon skulle stänga sitt bageri i Vallentuna, hon höll på och städade lite eller vad hon gjorde och hon hade stängt. När man kliver in i hennes butik så plingar en klocka. Den gjorde det. Hon kollade men det var ingen där. Det stog inte heller någon utanför som det kan göra ibland när det plingar eller något.. Hon tänkte på Jennifer, men till skillnad från mig så tycker Maggi att det är ganska mysigt att Jennifer är kring henne. Själv blev jag asrädd och det slutade med att jag inte kunde vara inne.
Jag hade aldrig tänkt på det på samma sätt om jag inte hade en annan väns historia i bakhuvudet. Min kompis berättade för tre sommrar sedan att hennes pappa och hans nya tjej nyss flyttat in en jättegammal villa i Hässelby där det tidigare bott en gammal gubbe som dog, och efter dog även frun för att hon blev alldeles utom sig, de var jättekära och hade bott där i hela sitt liv. Ingen hade upptäckt att de var döda förrän kanske någon månad eller två, för att de brukade inte få besök eller så. Iaf, sedan hennes pappa och hans tjej flyttat in dit har de inte kunnat ha tända ljus. När de tänder stearinljus så slocknar dom alltid inom 1 minut. De har testat andra ljus, andra tändstickor men ingen skillnad. Ibland hinner de knappt tända ljuset för att tändstickan slocknar innan de hunnit tända ljuset. Som om någon blåser ut lågan. De har aldrig aldrig kunnat ha tända ljus för de har alltid slocknat. Och när man går i deras trappa så brukar tv:n spraka uppe på Linns rum. Det har hänt flera gånger att den sprakar trots att ingen går i trappan. Okej att det kan vara störningar i tv:n men varför slocknar alltid ljusen av sig själva? Hennes pappa har även sagt att han själv inte känt sig ensam när han varit hemma, att det varit någon med honom. Han har känt någons närhet. De ringde dig någon sorts undersökare som skulle testa olika saker och han sa att det kan finnas någon form av väsen där. Han refererade till historien om mannen och kvinnan som bodde i huset och dog och att ingen hittade dem förrän väldigt länge och att de beter sig precis som om de är lite arga för att några andra tagit över deras hus. Han sa att de skulle testa att försöka prata med dem. Så de gjorde det. De sa något i stil med "vi förstår att ni känner att vi har tagit erat hus och att ni helst har det för er själva, men det är vi som bor här nu, och  ni får respektera det, för det är inte så kul för oss när ni jävlas med oss. Så var snälla och låt oss vara". Och efter detta så hade alla mysterier upphört. Nu kan de ha tända ljus och det sprakar inte i tv:n utan anledning.
Jag är medveten om att många sånna saker är inbillning, men varför upphör alla mysterier när man ber dem att sluta? Utan anledning? Det kan ju inte bara sluta av sig själv.
På tv för ett par år sedan fick man se en dokumentär om en familj. En familj som flyttat in i ett hus där en ensam kvinna bott som var gravid och dött nere i sin källare. Hon hade varit mycket arg, ledsen och upprörd över sitt liv tydligen. När en ny kille och hans gravida tjej flyttade in i den villan sedan så hade inte tjejen kunnat vara nere i källaren utan att få riktigt ont i magen och må jätte illa. Det var inte någon vanlig magont utan riktigt krampande. Varför? Varför bara just där nere där kvinnan bott? Det är så konstigt!
En annan gammal man som bodde i ett hus i Västerås hade åkt på semester utan sin fru och när han kom tillbaka hade hon dött av någon anledning. Av ålder. Han hade varit på långvistelse på Cypern. Ett tag efter hennes död påstod han sig kunna känna hennes närvaro och doften av hennes parfym. Det var inte bara en och samma parfym. Det hade varit olika doften som kvinnan hade haft under flera års period som inte ens fanns kvar, som var slut. Han kunde känna doften som om hon gick förbi honom. Han hade haft andra kvinnor på besök för att han var så ensam men de hade aldrig kunnat stanna länge för att de alltid fick jätteont i magen och kände sig illa till mods av någon anledning.
Detta är anledningen till varför jag faktiskt tror att det finns vissas själar som vandrar vidare och lever kvar. Kanske för att liken får ligga orörda kvar för länge? Eller av någon annan anledning.
Jag mår illa av sådanthär och klarar inte av det. Hoppas ingen annan känner som jag. För det är fan inte kul asså.