Man tar foton för framtiden. För att man ska ta fram sitt gamla album och minnas. Man tar foton för att minnas underbara studer. Ingen tar väl en bild på när man sitter på sin säng och gråter. För det är inte vad man vill minnas av sig själv när man slår upp sitt album ett år senare.
Denhär bilden har min goda vän Sandra tagit på mig sommaren 2008. Det var nog den bästa sommaren i hela mitt liv. Fan vad lyckliga vi var. Jag var sjuk av lycka och jag ryser alltid när jag tänker tillbaks.
Men bilderna där ifrån får mig inte bara att rysa och bli glad. De får mig även att bli riktigt deprimerad.
Ty det kommer aldrig igen att bli som då. Det svider att skriva så.

Jag sitter i båten vars ägare jag sent skulle glömma. Jag bär hans keps för att mitt hår piskade mig i ögonen. Sandra sitter längst fram i fören och sparkar entusiastiskt med benen medan hennes hår kastas runt av farten. Jag sitter där och vill bara skrika av lycka men jag måste behärska mig, jag kan känna när jag ser bilden hur hårt jag verkligen höll tillbaka ruset.

Jag kan aldrig med ord förklara hur lycklig jag var då eller hur lycklig jag är nu som fått uppleva den sommaren. Jag kan heller inte med ord förklara hur mycket jag saknar det och hur mycket jag vill ha det tillbaka.
Så det är tur att det finns bilder.
För en bild säger sannerligen mer än tusen ord.