igår... och idag

Det är skivtider! Sjukt med skivtider. Jag har lärt mig att skivor inte är till för att gå vilt till... varför lägger man de annars mitt i veckan. Det förstörde hela den här månaden för mig. Jag har fått men för livet. Jag vaknar upp på Tisdag morgon på ett golv. Vems? Jag undrar fortfarande. Jag har nagellack och tusch i både ansikte och hår... Men det är inte det värsta. Efter en stund upptäcker jag att mina händer är fulla av blod. Ja, blod. Vems? Jag undrar fortfarande. (Men tro mig, det här var inte mitt eget, jag har trippelkontrollerat). Men förstår ni hur rädd jag blev? Eller hur rädd jag fortfarande är! Det är ju för fan skitläskigt och jätteäckligt och ashemskt. Resten av den dagen går jag (och mina kära klasskamrater) runt och spekulerar från vart detta blod kan ha kommit. Majas teori är att jag av någon anledning fått lite lebb-impulser och gett mig på någon tjej som haft röd vecka... Och hon ger sig inte! Min teori är att någon annan börjat blöda, kanske fått en glasbit på sig eller något och att jag (snäll som jag är) försökt stoppa flödet med mina bara händer. Ja, så är det nog.

Jag hatar när folk skyltar om hur fulla de varit och om sina jävla patetiska fyllehistorier.. Men det här var ju något alldeles eget. Måste bara delas med utav.
Farmor, jag hoppas inte du fortfarande läser den här skiten. I så fall förlåt. Men du får nog skylla dig själv.

Idag är det dags för en ny skiva. Amandas/Calles!! Psykosskivan (?). Den som kom på temat är inte min vän. Hur klär man ut sig till psykos? Det enda jag får upp när jag googlar är fula, äckliga, störda människor vilket betyder att jag återigen kommer få se FUL ut. Kan man aldrig få gå på en skiva utan att vara asful.. Nej.

Wish me luck

fläta handmade, selfmade



Det här har varit den sämsta och värsta morgonen i mitt liv tror jag. Men det är bara att rycka upp sig för nu ska jag dra och jobba och jag är ... aspepp


past tense


Man tar foton för framtiden. För att man ska ta fram sitt gamla album och minnas. Man tar foton för att minnas underbara studer. Ingen tar väl en bild på när man sitter på sin säng och gråter. För det är inte vad man vill minnas av sig själv när man slår upp sitt album ett år senare.
Denhär bilden har min goda vän Sandra tagit på mig sommaren 2008. Det var nog den bästa sommaren i hela mitt liv. Fan vad lyckliga vi var. Jag var sjuk av lycka och jag ryser alltid när jag tänker tillbaks.
Men bilderna där ifrån får mig inte bara att rysa och bli glad. De får mig även att bli riktigt deprimerad.
Ty det kommer aldrig igen att bli som då. Det svider att skriva så.

Jag sitter i båten vars ägare jag sent skulle glömma. Jag bär hans keps för att mitt hår piskade mig i ögonen. Sandra sitter längst fram i fören och sparkar entusiastiskt med benen medan hennes hår kastas runt av farten. Jag sitter där och vill bara skrika av lycka men jag måste behärska mig, jag kan känna när jag ser bilden hur hårt jag verkligen höll tillbaka ruset.

Jag kan aldrig med ord förklara hur lycklig jag var då eller hur lycklig jag är nu som fått uppleva den sommaren. Jag kan heller inte med ord förklara hur mycket jag saknar det och hur mycket jag vill ha det tillbaka.
Så det är tur att det finns bilder.
För en bild säger sannerligen mer än tusen ord.


bloggar på order från sandra

Var så länge sedan jag logga in här att jag fick sitta och klura på lösenordet i flera minuter..
Jag mår skitdåligt. Så jävla förkyld, fyfan vad dåligt jag mår.
Snart börjar alla studentskivor och jag är astaggaaaaad!

Fyfan orkar inte ens hålla mitt huvud uppe ju. Hejdå


RSS 2.0