Sitter och funderar över ett och annat och fick verkligen lust att bara skriva av mig om det.
Idag i skolan gick jag, Maggi och Astrid runt på rasten och drev lite om olika uttryck om vi ofta gör. Vi gick runt och pratade om hur våfflorna skulle vara för att de skulle bli perfekta och hur länge man skulle värma dem i järnet för att de skulle bli tillräckligt frasiga. Vi vet ju att "våffla" är en slang för hand. Och jag försökte samtidigt gå runt och värma mina händer i Maggis och Astrid armhålor för att jag frös. Så när vi gick runt där och jag förökte värma mina händer i Maggis armhålor så lät det tillslut såhär "Maggi får jag värma mina våfflor i dina hålor?" Det garvades ett tag.
Sedan kom jag på hur jävla glad jag är för att jag har just de vänner jag har. Tittar man på andra så finns det verkligen inga andra som gör allting så roligt som vi gör det. När jag är på riktigt dåligt humör eller något har hänt så lyckas ni alltid göra så att jag sitter och garvar 5 minuter senare. Vi pratar om allt tillsammans och vi vet nästan allt om varandra och vi kan också vara jävligt elaka mot varandra ibland (av kärlek, såklart) utan att någon blir arg. Speciellt jag och Sandra där. Jag tänkte att mina vänner i min klass har nog aldrig gjort mig någonting som jag verkligen blivit riktigt ledsen för eller gjort något som jag inte förstår mig på. Fattar alltid hur de tänker osv.
Kanske försökte någon motbevisa mig det eller något. För tydligen så finns det saker de kan göra som gör mig besviken. Jag blir sällan riktigt sur på er, men besviken kan jag bli. Det är ju inte konstigt eller så, alla kan ju fan inte vara perfekta, klart folk gör misstag för sjutton. Den här gången förstår jag mig bara inte på det. Förstår inte tänkadet. Och vet inte om jag skulle göra så mot dem men nånsin, tror inte det, men alla kan ju vara dumma huvet ibland.


Men jag älskar er så jävla mycket, finns alltid för er så som ni alltid finns för mig. KÄRLEK JAMES!

Och juste... Det här ÄR och kommer alltid vara våran låt: