Vill tillbaka till Idre, Karin, Mike och Scout. Önskar bara att jag satt på tåget upp dit igen.
Det var verkligen rehab att komma dit och softa.
Nu när saker och ting blivit extremt mycket värre så önskar jag bara att Sportlovet varit en vecka senare.
Jag vet ju liksom inte vad som händer med framtiden nu,
måste bara försöka glömma det här ett tag.
Och komma fram till förjävla bra beslut.

Men kanske bäst såhär, man kan inte gömma sig från verkligheten och glömma den. Den hittar en alltid igen.
Får aldrig vara ifred.