Visst är sommarregn alltid så fridfullt? Ett grått moln fyllt av regn täcker solen och det bildas ett dovt och konstigt ljus utomhus. Det öser ner och luften kyls ner några grader och blir svalare. Regnet är varmare än luften och vi kastar oss in i en ridå av regn och står mitt på gräset och bara låter oss sköljas. Vi skrattar. Vi skrattar så vi faller. Vi ligger ner och dränks av regnets söta droppar. Vi tar våra genomblöta cyklar och tar vägen mot Norrsjövikens klippor. Även kallat Smittan. Vi känner inte att cyklarna är blöta eftersom att vi själva redan är så blöta. Klippan är ljum trots att regnet brett ut sig. Barfota. Vi tar av kläder och skor. Vi kastar oss in i ett hav som är varmare än luften. Det är varmt. Det är skönt. Vi simmar ut. Vi simmar längre ut. Vi befinner oss nästan mitt ute i farleden. Men vi ägnar inte en tanke åt det. Inte ett ljud. Det är helt knäpptyst. Bara vår andning hörs. Även regndropparnas fall mot ytan klickar med jämna mellanrum. Vi ligger och flyter ute på samma ställe i en timme. Två timmar. Bara pratar. Viskar. Ty det är så tyst att man bara behöver viska. Våra skratt ekar i viken. Från ett av husen på toppen på andra sidan viken hörs plötsligt avlägsen musik. Musiken ekar likaså. Regnet sköljer. Vi bara försvinner. Vi glömmer tid och rum. Bara lever i nuet. Det är bara vi, klipporna, havet och regnet. Det är varmt i havet. Vi vill inte gå upp. Vi ligger kvar. Snart är det mörkt. Mörkare än på länge för att de mörka molnen skymmer det mesta av ljuset. Jag ser bara konturerna av dig. Hör din andning och hur vattnet kluckar kring dig när du rör dig. Vi måste gå upp. Vi vet inte riktigt var stegen befinner sig eller hur pass långt vi är ifrån den. Men vi simmar åt ett håll på måfå och hoppas på att komma fram. Vi simmar i beckmörker utan att veta var vi befinner oss. Det är tyst. Alla människor kring viken har somnat. Norrsjöviken sover. Nu är det bara vi och regnet.