För ungefär ett år sedan var vi på väg till Astrids landställe på Ljusterö. Vi skulle vara där i 4-5 dagar och det skulle väl bli mysigt. Det blev 6-7(?) dagar och underbart, mysigt, jävligt kul och helt jävla otroligt. Det tog inte slut när vi efter 6-7 dagar skulle åka hem. Det var -för mig- början på något helt nytt. Ett nytt kapitel i mitt liv. Ett kapitel som innebar flera härliga dagar med en person jag tycker mycket om men även ett kapitel som innebar 1 års väntan på samma person som jag senare kom att älska. Jag minns det som igår hur jag satt i Augusti och tänkte; ett helt år, fyfan. Sedan började jag räkna ner månader. 11, 10, 9, 8, 7, 6, 5.... Tills det kom en period då jag tappat räkningen. Jag slutade räkna ned och vi tappade inte bara räkningen utan även en del av kontakten.
Nu återstår inte 2 månader och inte 2 veckor. Utan två dagar. Jag är så van vid tanken "det är långt dit" att jag inte förstår att det är nära nu. Jag känner ingenting. Men när jag väl ser in i hans ögon igen så kommer jag förstå igen. Allt kommer komma tillbaka och landa där det befann sig för ett år sedan.
Eller?
Jag vet vad jag vill och vad jag tycker. Men jag vet inte var jag har dig, jag vet inte vad du vill. Det gör saker och ting ganska komplicerat och det är svårt för mig att veta vad jag ska göra. Visa mig det du gjorde för ett år sedan, eller åtminstånde visa mig att du vill göra det du gjorde för ett år sedan. Visa att du längtat, att du är förväntansfull och att du gör allt.
Visa mig att mina löften, min längtan och väntan varit värt det jag väntat på. Dig.
Så ska jag göra detsamma för dig.




/Emelie