Hej alla läsare (eller Sandra hahaa).
Idag har varit en högst jobbig dag! Vaknade inatt av att det TJÖT i mina öron i olika toner och mina öron bara värkte både innan och utan. Huvudet bara kändes tjockt och tungt och jag kunde knappt andas ur näsan. Halsen ömmade och hade egentligen ont i hela munnen. Tänkte... fan nu kommer jag bli riktigt jävla förkyld.
Idag skulle jag gått till skolan halva dagen och sedan gått på farfars begravning i trångsund och sedan tillbaka till skolan, men jag orkade inte gå till skolan innan begravningen.
Det var jätte jobbigt.
Jag har bara träffat honom 1 enda gång. Det var hemma hos min gudmor Marie. Trots att han aldrig sett mig förut så visste han direkt vem jag var när han fick syn på mig. Hans ögon lös upp och jag kunde se hur han verkligen längtat efter att få träffa mig någon gång. Han tog tag i mig och kramade mig. Hårt och länge. Jag fick gråten i halsen men ville inte börja gråta då. Jag såg hur lik han var min egen pappa. Kunde se pappa i honom. Näsan, pannan och munnen. Och stilen. De är båda två precis lika unga i sinnet. De skämtar och skojar och de älskar barn!
Farfar tittade på mig så mycket och så ofta han kunde. Jag kände det. När jag inte tittade på honom kunde jag känna hans blick på mig. Han gav mig hans hemnummer och sa flera gånger att jag måste ringa och att vi måste träffas. Jag får komma till honom när jag vill och fika, och så måste vi åka till hans landställe över någon helg också. Jag lovade flera gånger att jag skulle ringa honom och så skulle vi hitta på något. Dagar gick, veckor gick. Månader gick. Han skrev ett brev som jag heller inte svarade på på flera veckor, kanske någon månad. Det var just den perioden i livet då jag hade så mycket för mig. Jobbade, dansade, gick i skolan och hade plugg. Hade aldrig en ledig stund, var nästan aldrig hemma alls.
Jag minns att jag svarade sedan efter ett tag och förklarade varför jag inte ringt, skrivit eller hört av mig. Han svarade inte på jättelänge. Sedan fick pappa samtalet. Farfar har fått en propp och ligger på sjukhuset. Minns verkligen hur mitt dåliga samvete bara sköljde över mig. Vi åkte och besökte honom 1 gång. EN gång. Jag hade tänkt att jag skulle åkta till honom på sjukhuset flera gånger kanske med en kompis-utan pappa- men det bara förskjöts och jag hann aldrig förrän han dog. Fick ännu dåligare samvete och nu sitter jag bara här och tänker på hur heemskt gärna han hade velat träffa mig ensam och varit med mig själv. Han ville verkligen av hela sitt hjärta lära känna mig. Jag har så dåligt samvete. Men jag är självklart även ledsen själv att jag bara fick ett minne av honom. Hur han bad mig att ringa honom och allt han sa att vi skulle hitta på tillsammans. Hur han satt där på stolen i Maries och Fredriks trädgård och tittade på mig med förundran. Jag har också ett minne till. Hur han ligger på sjukhussängen aldeles blodig i ansiktet när han ramlat och helt okontaktbar. Helt borta. Hade velat ersätta det hemska minnesbilden med någon annan.
Jag hade så hemskt gärna velat få fler minnen av honom. Min kära farfar. Jag önskar verkligen att jag sparat något av alla brev jag fått av honom. jag har inget minne av att jag slängt dem, men heller inget minne av att jag sparat dem. Så synd.
Jag har gråtit så mycket idag att jag har aldeles ont i huvudet, det gör jätteont.
Hoppas ni alla andra tar vara på den tiden ni har med de ni älskar eller vill lära känna.
Det gjorde inte jag och det kommer jag få ångra. Länge. Det gör jag redan.

Vila i frid farfar<3