Jag saknar den tiden. Med er. Med dig.
Jag & Sandra levde våra liv som om vi var odödliga. Men då levde vi verkligen. Även fast det dagligen utsattes för konstiga liftupplockare, lastbilar och en hel del historier för våra föräldrar om var vi höll hus.
Har nog aldrig gråtit så mycket och skrattat så mycket och samtidigt mått så jävla bra på den korta tiden.
Även fast den var ganska lång.
Den kunde blivit längre för mig om jag hade velat. Det hade kunnat fortsätta för mig (och Sandra lite).
Men jag valde bort det.

Var det ett tokigt val, Sandra?
Varför frågar jag dig, jag vet ju precis vad du tycker ;)
Kanske hade vi då idag levt kvar i våra alldeles galna, tokiga, spontana och alldeles underbara liv?
Nog för att vi fortfarande är lite galna ibland. Men inte på samma nivå som då.
Då var vi fria. Jag har nog aldrig känt mig så fri som då.

... men det bästa är att chansen inte är förbi. Jag kan inte vrida tillbaks tiden men jag har fortfarande möjligheten att få tillbaks det jag hade.
Fan vad bra du är.